Sara och jag var otroligt oroliga över hur fredagens fest med brudföljet skulle vara.
Hur många skulle vi känna? Skulle vi sticka ut mycket? Vad för slags fest skulle det vara? Skulle våra kläder sticka ut? Hur skulle Charlie vara?
Men, tack o lov, så var de helt obefogade. Det blev en mycket rolig och lyckad kväll.
Vi kände betydligt fler än vi väntat, speciellt då jag, då jag kände många av Parkers vänner.
Eftersom vi skulle åka en bra bit, festen hölls inne i Lissabon, en halvtimma från vårt hotell i Estoril. Så åkte vi tidigt, trafiken i Lissabon är tät och de kör som galningar.
Men det gick snabbt, så vi kom en kvart före starten av festen. Vilket gjorde att vi var först.
Festen, som Parkers föräldrar var ansvariga för, hölls ute vid poolen. Vilket kändes så konstigt då vi var finklädda och runt poolen låg fullt med folk och solade.
Vi gick tillbaka in men hann inte långt förrän Charlie och hennes vänninor dök upp och strax därefter kom Tom och hans syster med make.
Det blev ett översvallande välkomnande. Tom hade värmt upp innan ankomst och var väldigt "kelig".
Jag kände alla Charlies väninnor. Den enda jag aldrig mött genom åren var hennes syster.
Sara träffade Toms syster Melinda och maken Wayne när vi var i Florida 2020.
Alla de äldre dök upp vid utsatt tid, sedan droppade de yngre in allt efter och brudparet kom nästan en timma senare.
Den förste och Parkers vänner kände till mig väl, trots att jag aldrig träffat honom.
"Är det du som tog hand om Parker? Jag har hört massor om dig!"
Oj! Bara bra hoppas jag.
De flesta av Parkers vänner visste vem jag var och som sagt, jag kände flera av dem.
Särskilt roligt var det att träffa Jack, som Parker umgicks med när jag var au pair 1993-94. Jag skulle nog fortfarande hitta till huset där Jack bodde.
Hämtade honom hur många gånger som helst under min tid där.
Han bodde numera i Kalifornien och jobbade på Converse.
Han hade givetvis tappat babyfacet, han är ju 38 år nu, men annars såg han precis ut som förut. Hade känt igen honom utan att de talat om vem han var.
De har varit vänner sedan de var fyra år.
Det serverades vin, öl och alkoholfritt dricka hela tiden. Då och då kom de med snittar som var allt möjligt i. Jag åt bara enstaka, tills jag fick klart för mig att det var enda maten vi skulle få under kvällen. Då pillade jag i mig lite mer.
Det var stekande hett utomhus så kvällens överranskning, ett bildspel om Parker och Emely, flyttade in i luftkonditionerad lokal.
Bildspelet var sammansatt av Parkers advokatpartner och Charlie. De hade frågat vänner och familj om bilder på brudparet.
Måste erkänna att jag blev lite förolämpad att jag inte blivit tillfrågad. Jag har ju massor av bilder på Parker genom åren.
Emelys mamma och moster var jättegulliga och jag satt länge och pratade med mostern, som hade varit Emelys andramamma under uppväxten.
Vi klickade och hon var fullt insatt i hur Charlie var. Så vi fann en gemensam nämnare. Parker stortrivs med Emelys familj då de är mycket mer kramiga och varma.
Emelys pappa var dock något annorlunda. Han var mest förvirrad och det kändes som om han var dement. Han var liksom inte där. Han bara var.
De flesta portugiser är dåliga på engelska så även de som jobbade på hotellet. Vilket var lite konstigt då det var ett flådigt Mariott.
Så det blev lite ofrivilligt roligt när Charlie ville ha reda på om vinflaskan en servitör skulle öppna var samma sort som det hon hade i glaset.
Jag önskar jag filmat galenskapen. För ett tag blev det helt hysterskt.
Emelys pappa är från Madeira och pratar portugisiska, så efter att Charlie ångvältat över servitören en tag, så föreslog jag att hon skulle hämta honom, så han kunde hjälpa henne.
Först fattade hon inte vad jag pratade om och sedan svarade hon att han har bott i USA i 35 år och pratar bara engelska numera.
Vilket inte stämde någonstans, för de enda ord jag hörde honom yttre var portugiskiska.
Charlie hämtade istället Emelys mamma, som är från Ecuador, där de pratar spanska.
Allt blev bara mer och mer förvirrat och galet roligt. Till slut hämtade de fadern, vilket inte heller hjälpte. Till slut pratades det portugisiska, spanska och engelska i enda röra.
Vet inte hur det hela slutade till slut men en ny flaska dök upp och Charlie lämnade baren.
Den lätt överförfriskade Tom dök upp med jämna melanrum och ville kramas och pussas men jag lyckades vrida undan ansiktet varje gång, så kyssen hamnade på kinden.
Det är inte första gången som jag råkat ut för detta genom åren.
Han berättade dock allvarligt att han för fem år sedan hade fått leukemi. Det hade jag missat. Det förklarar dock varför han blivit så gammal de senaste åren. Han är bara fem år äldre än mig.
Det var en sk godartad variant av leukemi, så han var inte döende men det fanns inga läkemedel för den. Han hade fått tänka om sitt liv men försökte leva så normalt som möjligt. Trots att han inte skule behöva jobba, hans företag, som han precis startat när jag var där 1993, har gått otroligt bra och han skulle kunna sitta hemma och räkna aslla pengar han tjänat på byggboomen som kom på 90-talet i Florida. Men det är inte Toms stil utan han jobbade fortfarande ute på byggena.
Likt när jag var där, det tog tre månader innan jag träffade Tom för första gången, så jobbade han numer igen nere i Miami. Han hade varit där i sju månader och hade köpt en lägenhet där.
Både Sara och jag hade jättetrevligt hela kvällen och vi pratade i massor med andra. Sara hängde mycket med Melina och Wayne, som är jättegulliga och lätta att prata med.
Jag hade fullt upp med att prata med alla som jag träffat genom åren. Det var många kära återseende.
Vid ett tillfälle höll Charlie ett tacktal till alla och hon presenterade även alla där.
Hon skulle börja med Parkers närmaste men Tom fick påminna henne om både mig och Mark, Parkers bror!
Hon presenterade Parkers vänner långt innan Mark. Men honom har hon ju känslomässigt misshandlat genom alla år så varför ändra på det nu?
Han hade flickvän och han hade sagt till Tom att han ville gifta sig i föräldrarnas hus. Ett hus som Tom byggt och ligger naturskönt vid en sjö med stor trädgård.
När jag senare frågade Mark själv om eventuellt bröllop så sa han att han jobbade på det. Jag lovade komma var han än höll det.
Parker är utåtriktad och har mängder med vänner och sin mors kärlek. Mark har alltid varit blyg och inåtriktad och för några år sedan diagnostiserades han med bipolär. Hans mor har aldrig accepterat honom utan har hackat på honom om hur han är hela hans liv.
Jag känner så starkt med honom och vill vara där för honom på hans stora dag.
Till slut var det dags att säga adjö och åka tillbaka till vårt lugna hotell.
Kvällen hade gått över föräntan och nu ser vi fram emot kvällens vigsel med större tillförlit.
Anledningen till att de som amerikanare gifter sig i Portugal är för att fadern är här ifrån och att föräldrarna gifte sig här.
Men ingen av familjen har varit och tittat på platsen där bröllopet ska vara utan Charlie hade skött allt per telefon och på nätet.
De åkte inte ens och tittade på stället när de kom hit. Känns mycket udda. De har förlitat sig helt på bilderna på nätet. Vilket känns lite farligt.
Men eftersom Sara och jag fick nöjet att gå in och titta när vi besökte Forte Da Cruz häromdagen kunde vi lugnt säga att stället är fantastiskt.
Nu väntar vi på att eftermiddagen ska komma och vi få vara med på bröllopet.
Undar om jag får hålla mitt tal då?
Charlie sa att jag kunde hålla det igårkväll men det tappade hon bort och jag propsade inte då jag inte hade med mig lappen med stödorden.
Får prata med den ansvariga för festligheterna när jag kan hålla det. För något vill jag säga till brudparet.
Kommentera