Det går framåt med hälen.
Sakta men säkert så blir jag bättre och bättre.
Nu är det två och en halv månad sedan operationen och jag kan nu gå utan kryckor korta sträckor.
Här hemma inomhus går jag alltid utan kryckor men går jag ut så tar jag med dem.
Jag har fortfarande inte fått full styrka i högerbenet och speciellt på ojämn mark känns det skönt att ha kryckorna.
Vid mitt senaste läkarbesök så var doktorn mycket nöjd med hur allt ser ut. Fystioterapeuten var också mycket nöjd.
Jag kan nästan helt böja foten som innan operationen. Känns skönt att veta.
Jag har sex stycken olika rörelser jag ska göra tre gånger om dagen. Fyra av dem tycker jag är kul och gör lätt men de andra två är jag inte lika roade av.
Jag ska ha ett gummiband om foten och sedan spänna eller dra. Det är inte svårt men det som är jobbigt är att ta sig ner och upp.
Jag har aldrig varit smidig. Släktdrag, vi kallar det för den Ottossonska stelheten. Men nu när jag rör så lite på mig så har jag blivit ännu stelare.
Ett kylskåp är smidigare än vad jag är just nu. Tur ingen ser mig när jag ska kravla upp och ner.
Jo, katten ser mig. Han kommer alltid rusan de så fort jag kommer ner på hans nivå. Då ylar och skriker han högljutt medans jag försöker hålla reda på vilket antal jag är på.
Inte lätt kan jag säga när man har noll sifferminne.
Det känns otroligt bra att det är på väg mot rätt håll.
Början var otroligt kämpig. Det kommer dröja innan jag operar vänster fot, där jag har likadan knöl som på höger.
Den gjorde inte så ont till en början men vissa dagar gör den ondare än min opererade häl.
Jag må gå utan kryckor men jag haltar rejält.
Har svårt att sträcka ut hälsenan när jag sätter fram vänsterfoten.
Det gör också att jag har svårt att gå nerför i trappor. Uppför går jag som vanligt om än inte så fort. Litar inte på vänsterbenet ännu.
Men nerför är det omöjligt att gå som vanligt. Klarar inte att hålla kroppen uppe eller lägga tyngden och samtidigt sträcka ut hälsenan när jag ska sätta ner vänsterfoten på trappsteget nedanför.
Känns som om jag tippar över.
Det blir också otroligt jobbigt när jag ska försöka göra en av mina övningar på ett ben.
Jag går upp på tå tio gånger. Går, nästan, hur galant som helst. Gör ont i min stortå där jag har problem med artros. Men det står också att man med fördel kan göra övningen på ett ben.
Går inte!
Jag är helt stum i högerfoten när jag försöker. Kan inte trycka ifrån alls för att komma upp på tå. Ont gör det också.
Gå ner i huk, som jag försökte med när jag skulle tömma kattlådan, är också fruktansvärt plågsamt. Falla ihop i fosterställning-skrikande-ont.
Kan inte spänna ut hälsenan så mycket. Sedan gjorde det otroligt ont i vänster knä också. Inget jag känner av annars men det benet får ju ta det mesta av min tyngd hela tiden. Så det är väl lite uttröttat.
Med alla krämpor jag har överallt känns det som om jag håller på att falla ihop.
Hur gammal var det jag var nu igen? Någonstans mellan 90 och döden?
Att veta att jag någongång i framtiden måste operera vänster häl och höger stortåled känns väl sådär. Det är mycket hoppa på kryckor i min framtid.
Men just nu går det framåt i alla fall.
