Hipps som happ så hamnade vi på Öland.
Systerdotter sa att hon ville åka iväg under en dag, men kunde inte komma på vart. Jag längtade ockå efter att hitta på något. Det enda som poppade in i mitt huvud var Öland. Så tidigt nästa dag drog vi iväg mot den lilla fina ön.
Ingen av oss kunde komma på när vi varit här senast. Det enda jag kunde komma på var för ett besök 1994 eller om det var 1990. Kommer ihåg att jag satt och tittade på fotbolls-VM på campingen jag stannat på.
Vi började med att köra söder ut när vi anläde till den nyblöta ön. Vi gled sakta söder ut. Det var lugnt i trafiken så vi kunde hålla vårt eget tempo. Första stoppet blev vid tre fina väderkvarnar. Det finns otroligt många väderkvarnar på ön. De flesta är väldigt välskötta och fina.
När vi kom ner till Ottenby och Långe Jan blev det plötsligt mycket folk. Många fågelskådare överallt. Vi bestämde oss för att knalla upp i fyren.
Trappan gick i en spiral upp genom fyren och man ser inte var trappan slutar. Det kändes som den aldrig skulle ta slut. Lårmusklerna var helt stumma när vi till slut kom ut på toppen. 
Utsikten var fantastisk. Det var mulet och blött när vi körde av bron, men nere vid Långe Jan strålade solen och himlen var mestadels blå. Det blåste jumma vindar och temperaturen låg på runt 22 grader. En perfekt sommardag. 
Efter en stund på toppen gick vi ner igen. Då gick det betyligt lättare. Sedan gled vi iväg norrut. På östra sidan är vägen lite smalare och man fick hålla åt sidan lite när vi fick möte. 
Halvvägs upp för ön. Stannade vi och åt jättegod middag på Eksgården i Gårdby. Långkokt sidofläsk med sanslöst goda kokta rotfrukter. Gulbetan var sanslöst god. 
Efter någon timma eller två, så kom vi fram till andra ändan av öa, Långe Erik. Här gick vi inte upp, även om vädret, efter att varit mulet mött på, åter var underbart sommarväder. Det var härligt stopp utan att försöka kravla oss upp. Vi fotade i massor och systerdotter byggde ett stentorn.
Det blev också ett stopp på Böda Sand. Vilken jättecamping detta är! Som en mindre stad. Sanstranden är lång och härlig. Jag kelade lite med Bödde.
Vi körde söderut, men kom tyvärr försent för att kunna komma in Borgholms slottsruin och Soliden. Ruinen kunde vi beundra i sin enormhet utanför. Men Soliden såg vi tyvärr inget av.
Vi avslutade vårt Ölandsbesök med att titta på solnegången över bron från Saxnäs Camping. Väldigt vackert och inte mycket vågor på Kalmarsund. En fin avslutning.
Efter att man lämnat Öland och blåst förbi Kalmar på avstånd, finns det inte mycket att skåda. Inte heller några ställen att äta. Nybro kör man bara i utekanterna av, Lehovda, precis utanför och allt i Korsberga var sedan länge stängt. Så det blev en god hamburgare på McDonalds i Vetlanda. Dit hade många hittat, trots att klockan var över nio en vardagskväll, var det gott om folk.
Väl hemma var vi glada och nöjda och hade fått lite nya intryck. Jätteroligt att åka på en liten road trip med systerdotter.
 
Diagnosen MS kvarstår.
Idag var jag på ett nytt besök hos ny neurolog.
Allt blev så fel och konstigt vid förra besöket. Läkaren berättade i hårda ordalag att mina symptomer hade inget med MS att göra. Utan jag hade en missbildning på lillhjärnan som gjorde att jag mår som jag mår. Han ryade och nästan skrek på mig mest hela tiden, så jag började gråta. Då lugnade han ner sig. Men jag var totalförvirrad och halvt förstörd när jag gick därifån.
Några dagar senare ringde jag till sköterskan på Neurologen och berättade om mötet. Jag läste också min journal, som inte gjorde mig gladare. Sköterskan undrade jag om ville träffa en annan neurolog och det ville jag. 
Idag har jag varit där.
Hon höll inte med den förre läkaren. Min första MR-bild visade på att jag hade plack, dvs förändringar på hjärnan som visar på MS. Men jag har en godartad MS. Hur nu en kronisk sjukdom kan vara godartad? Jag har den mildare formen av MS. Den är inte agressiv, utan håller sig på samma nivå hela tiden. DVS jag behöver inte oroa mig för att jag en dag kommer få ett skov som gör att jag tex inte kommer kunna gå. Det är ju alltid skönt att veta. 
Hon sa också att det här med neurologiska sjukdomar är svårt. Det är inte säkert att de ser allt på en magnet röntgen.
Om diagnosen Arnold Chiari, missbildningen på lillhjärnan, reagerade hon knappt på. Så inte många ord. Ställde sig också mycket frågande till att han sagt att jag var autistisk. 
Hon berättade också att min första läkare inte heller trodde på att jag hade MS. Hon som GAV mig diagnosen MS! Jag känner mig som om jag traskat in på sjukhuset och sagt att jag har MS. Kan ni skriva in det i mina journaler? Utan att ha någon läkare sagt att så var fallet! Jag har ju fått diagnosen från TVÅ olika läkare att jag har MS, vid två olika tillfällen. Känner mig helt förstörd över allt.
Dagens läkare höll dock med om att jag ska sluta med medicinen eftersom den inte gjort någon minsta nytta. Så det var skönt. Men i övrigt blir det till att vänta under det kommande året och så vad som händer. 
Känner mig något bättre och det var skönt att bästa bästisen var med och assisterade. Men jag känner fortfarande stor oro för framtiden. Vad kommer allt detta att innebära för mig? Det kommer att ta flera månader innan medicinen har försvunnet ut ur mina system. Så framåt julen kanske jag vet hur jag kommer må.
Den som lever får se...
När jag körde buss hade jag många som stod och pratade med mig under körning. Oftast ganska udda människor. Ensamma själar som inte hade någon annan att prata med än busschauffören. Vi kunde ju inte komma undan.
Visst, jag hade kunnat be dem sätta sig, men tyckte ofta de var roliga att prata med. Tiden gick lite fortare för mig också. Men endel var VÄLDIGT udda.
När jag var bio igårkväll, fick jag en uppenbarelse! JAG har blivit som knäppgökarna på bussen! Den där tokan som trakaserar personalen med en massa pladder!
Hjälp!!!!!!!!!!!!!!!!!
Nu berättar jag ytterst sällan om mitt privatliv för personalen på Filmstaden. På bussen kunde de berätta om hela sina liv och lite till. Jag pratar till 99% bara om film med personalen. Men än då! Jag dyker upp tidigt så jag kan prata med de som jobbar den dagen. De är alla glada och trevliga och lätta att prata med. Men lite skämmigt är det allt.
Har jag blivit så udda nu att jag tjatar ihjäl stackars människor som inte heller kan gå undan? Jag försöker åtminstone stiga åt sidan när de har jobb att göra. När de ska ta hand om övriga biobesökare. Det var inte alltid tokstollarna på bussen gjorde. Vissa fick man be flytta på sig när folks skulle kliva på.
Har de mycket att göra på Filmstaden och inte hinner hjälpa folk som inte är vana att köpa biobiljetter i automaterna, så hjälper jag dem. Vill vara lite till nytta alla fall.
Men lite skäms jag allt. Får försöka låta bli att dyka upp ritktigt så tidigt som jag gjort på det senaste