Jag har ett stort antal APS-filmrullar. 
Det skulle vara extremt roligt om jag kunde hitta en skanner så att jag kunde skanna in dem i datorn. Flera är från resor, Portugal, Malta och givetvis USA bla. 
Originalbilderna sitter i fotoalbum där jag har klippt och klistrat i massor. Så de går oftast inte att skanna in.
För vanlig film finns skannrar. Pappa har skannat in de flesta av mina vanliga negativ. Men hur jag än letar så hittar jag inte någon skanner att köpa när det gäller APS. APS-filmerna är smalare, 24 mm, än vanliga, 36 mm, så de fungerar inte i deras hållare. Pappa har testat.
Det finns fortfarande företag som framkallar APS-rullar men de är ganska så dyra. Runt 500 per rulle med 40 bilder. Det blir väldigt dyrt om jag skulle framkalla alla rullarna. Har tydligen inte sparat indexkorten till mer än ett par resor, tack o lov USA-resan 2001, så jag vet inte vad som är på alla rullarna. Allt bryr jag mig inte om. 
Det vore extremt roligt om jag kunde hitta någon mojäng som gjorde att jag fick bilder i datorn. Bilderna från mina resor som jag fotade med APS-kameran vore jätteroligt att kunna titta på de hela bilderna igen.
Jag får fortsätta att drömma och kanske framkalla USA-resan 2001 i alla fall. Det är bara två rullar, för tack o lov så hade jag en vanlig kamera som jag tog de flesta fotonen med. Det var mestadels vid enorma vyer som jag använde APS-kameran.
 
APS, APS-framkallning,
The Wife med Glenn Close och Jonathan Pryce handlar om gifta paret Joan och Joe Castleman. Han är en stor amerikansk författare som precis ska få Nobelpriset i litteratur och hon hans stöttande fru.
En journalist, Christian Slater, misstänker dock att det är Joan som skrivit böckerna som Joe tagit åt sig äran åt.
Men att tro att detta är en film om en man som utnyttjar sin förtryckta fru tror fel. Den har så otroligt många fler bottnar än så. Deras förhållande är mycket komplexed.
Ramhistorien är deras resa till Stockholm och Nobelfesten. Med sig har de också sin son, som aspirerar som författare och desperat vill ha sin kände fars godkännande. Det är också lite tillbaka blickar där man får se hur Joan och Joe träffas på femtiotalet när hon studerar på colleget som han är lärare på.
Sällan har en film berört mig så. Jag var alldeles gråtfärdig och skakig i benen efteråt. På ett rätt sätt. Inte som när jag hade ångest efter Unga Astrid.
Glenn Close är absolut fantastisk och får hon inte äntligen, efter sex nomineringar, knalla hem med en Oscarsstatyett är det nästan skandal. Med otroligt små rörelse visar hon enorma känslor i sina ögon. Allt sitter i hennes ögon. Jag blir nästan helt fixerad. Ansiktsutrycket ändras inte men ögonen visar ett hav av känslor. Jag har aldrig sett något liknande. 
Jonathan Pryce är också väldigt bra som den store författaren som älskar all uppmärksamhet han får. Vill ständigt vara i mittpunkten.
Filmen är regiserad av svenske Björn Runge och tack vare det är de svenska rollerna besatta av svenskar. Han har fått alla detaljer i prisutdelningen rätt. Allt runt Nobelfesten är inspelat i Stockholm, utan själva Nobelmiddagen. Den är inspelad i en mindre lokal i Skotttland. Fick de inte vara i Blå Hallen eller var den för stor och det skulle krävas för många statister i fina kläder? Lite störande när jag några få dagar innan suttit och tittat på Nobelfestiviteterna på teve.
Men det är petitesser i detta fantastiska samanhang. Vill man få en stund med fantastiskt skådespel, då ska man klart välja denna film. Den var helt otroligt bra. Seglar upp som en av mina absoluta favoriter. Allt tack vare Glenn Close. Hennes ögon kommer jag inte glömma i första taget.
 
 
THE WIFE,
 
Jag är i den fulla tron att allt hänger ihop, allt händer av en mening.
Gårdagen var en sådan dag.
För att spara lite pengar gick jag till närmaste busshållsplats, inklusive två hunderpromader, runt nio kilometer. Jag hade tagit till gott med tid, måste hinna byta svettiga kläder när jag kommer fram till hållplatsen. När jag kommit mer än halva vägen upptäckte jag att jag var väl tidigt ute. Skulle komma fram redan fyrtio minuter innan bussavgång. Så då bestämde jag mig för att ta en lite omväg upp till Grimmeryd. Trots att jag är uppväxt i bygden och Grimmeryd bara ligger några kilometer bort, har jag aldrig varit framme vid den lilla, lilla byn vid vägs ände. För vägen slutar vid husen, så det är inget ställe man bara åker förbi bara så där. Men nu bestämde jag mig för att NU ska jag gå upp och titta efter hur det ser ut. Ligger inte långt från den lite, nåja, större vägen mellan min by och busshållsplatsen.
När jag berättade det för min bästa bästis berättade hon att hon fått samtal från boende under förmiddagen. Det var ju lite roligt sammanträffande tyckte jag.
När jag sedan åkte hem med färdtjänst senare på kvällen delade jag taxin med en pratsam herre. Det visade sig att han hade djur i Grimmeryd. Ännu mera sammanträffande!!! 
Jag har inte tänkt eller pratat om Grimmeryd på det närmaste och så händer tre grejer på samma dag!
Allt har en mening.
För att jag inte ska virra runt och göra ingenting plannerar jag oftast allt i förväg. Så jag har oftast klart för mig var jag ska äta någonstans när jag går på bio. Så dock inte denna dag. Bestämde mig inte förrän bussen började närma sig A6 eller Asecs som det numera kallas, för att hoppa av där och hitta något lämpligt ställe. Hade annars funderat att äta meny på Burger King men då vill jag ha coca cola till och det skulle inte gå eftersom jag allltid dricker cola till popcornen och för mycket cola på en dag gör att jag blir alladeles hög, kan knappt inte blinka ens en gång, numera.
Så jag knallade in på A6s foodcourt. Där fanns massor att välja emellan, sushi, libaneiskt och jag vet inte allt, men mina ögon fastnade på San Street Markets väl synliga meny. Hittade något lagom intressant på den och knallade in och vem träffar jag där? Äntligen! Kerati, som har jobbat på Filmstaden men bytte till en Shellmack i stan. Hon tyckte jag skulle komma och hälsa på henne och jag har varit där flera gånger och sökt henne men aldrig lyckats komma på en dag hon jobbar. Sist fick jag till slut veta att hon inte längre jobbade kvar där och tjejen i kassan visste inte var hon jobbade i stället.
Det visade sig vara på San Street Market. Blev helt överlycklig och kramade om henne i massor. Hon är en sådan rolig själ. Tänk om jag istället hade gått till Burger King nere på stan, då hade jag missat henne.
Det finns en mening i allt.