Det var dags för symöte hemma hos mig.
Jag har så sällan besök att jag var lite uppjagad innan de kom. Trots att jag känt dem alla mer eller mindre hela livet. 
Det saknades två stycken och en dök upp lite senare. Winston ville också vara med. Mycket högljutt talade han om att han fanns när han gick igenom allas väskor. 
Vi började med att jag läste kommande söndags text, Psaltaren 33:4-9.
Herrens or är att lita på,
han handlar alltid trofast.
Rätt och rättfärdighet älskar han,
Herrens kärlek fyller hela jorden.
Genom Herrens ord blev himlen till
och rymdens här på hans befallning.
Som i en lägel samlade han havet
och lade djupens vatten i säkert förvar.
Må hela jorden bäva inför Herren,
alla som bor där frukta honom.
Han talade och allt blev till,
han befallde och det skedde.
Sedan sjöng vi psalm 285, Det finns djup i Herrens godhet. Jag läste sedan Herren är min Herde. Jag tycker den är så fin. Avslutade inledningen med att sjunga psalm 75, När vi Delar det Bröd. Det är visserligen en nattvardsspalm men det är en av mina favoritspalmer.
Vi pratade och sydde en stund innan det var dags för mig att göra våfflor. Normalt brukar det serveras ett par mackor och lite kakor men jag gillar inte att hålla på och göra dem. Så därför serverar jag alltid våfflor. Tänkte servera bondkakor också men de blev lite lätt brända så det hoppade jag över. Far kom och åt med oss så det blev riktigt trångt runt matbordet. Min lägenhet är verkligen inte möblerad för att ta emot besök.
Jag hade haft en halvbra dag och när vi åt blev jag helt plötsligt jättetrött. Kunde inte sluta jäspa. Ville bara köra iväg alla så jag fick gå och lägga mig. Men jag lyckades kämpa på en stund till. Vi pratade så mycket att det inte blev någon stund med brodering efter maten utan det blev dags för ett kort avslut.
Min absoluta favoritspalm, ingen konkurens, Psalm 210, Jag Lyfter Ögat mot Himmelen och så läste vi Fader Vår. Den gamla versionen. Den rullar bättre i munnen än den nya som har en ryckig ton. Sedan blev det lite mer prat innan alla till slut kom iväg.
Det är alltid roligt med våra symöten men denna dag hade jag verkligen ingen bra dag.
 
Jag älskar att försvinna in i biomörkret. Helt gå upp i filmen. Inget får distrahera mig. Då bryts förtrollningen och jag får ibland svårt att hänga med i filmen.
Så hände när jag var på bio i Nässjö i går. Ok, filmen Eld & Lågor kanske inte var sådär jättebra. Den ville vare lite trollskt romantisk men kändes mest bara väldigt ytlig och mörk. visst, den utspelar sig mestadels på kvällar och nätter. Den kan också blivit extra mörkt pga att det fanns risk för att en lampa i projektorn troligen hade gått sönder. Bilden flimmrade lite. Märktes mest när det var vita partier på duken.
Vad det än var, dålig film, fel på maskineriet så var jag otroligt lättdistraherad. Problemet med Biografen i Nässjö är allt lullull i salongen. Stolarna är jättestora och jag har svårt att hitta någon skön sittställning. Känns som om jag sitter på en hög stor soffa. Jag fixar med kudden och jag ändrar läget på ryggstödet om och om igen under filmens gång. Det som störde mest var dock de små lysande knapparna på mugghållaren. Eftersom filmen var så mörk lös de i stark neonblå färg. Jag blev hela tiden störd av dem. Tappade tråden helt i filmen och satt och pillade med dem. 
Försökte verkligen koncentrera mig på filmen men ögonen och fingrarna gled hela tiden till knapparna.
Så frustrerande när fokus hela tiden hamnar på fel ställe. I en helt mörk salong händer det inte. Utom om någon dåre hela tiden ska titta på sin mobil.
Nej, Biografen i Nässjö är inte min favoritbiograf. Det är för mycket som stör. Utöver allt lullull i salongen med små lampor mellan varje stol, så verkar det inte finnas några taklampor i hela biografen. Det är en mycket mörk biograf, även i foajén. Sånt gillar inte jag. Har strömmen gått?
Nä, jag håller mig till Filmstaden i Jönköping. Där är det bara riktigt mörkt inne salongen och är det något som distraherar går det alltid att yla till på personen.
Min stackars hjärna är en röra av allt möjligt och den kräver lugn och ro när jag ska försöka fokusera på det som är viktigt.
 
Tänk vad lite värme gör.
När jag var ute och gick i söndagsförmiddag tittade jag efter om några vårblommor börjat titta fram vid stenarna under syrenehäcken. 
Här blir det tydligen lite varmare än vid andra platser i trädgården. Jag såk inte minsta knopp.
Men idag, två dagar senare, var det fullt med nästan utslagna snödroppar. Det går verkligen fort när solens strålar börjar värma på marken. 
Lite väl tidigt kan tyckas, då vi fortfarande inte passerat min födelsedag. Risken finns väl att det kommer mer snö. Men just nu är det så underbart att se dessa små söta blommor. De är så underbart skira och vackra.