Ett par syskonbarn är ute och reser i USA. Trots att det bara är tre veckor tills jag ska åka åt samma håll, är jag nästan grön av avund. När jag ser bilderna på dessa sanslös raksträckor blir jag galen av längtan. De tre veckorna känns som tre år.
Jag längtar efter den där känslan av nervös otålighet som jag alltid känner innan jag kliver på planet. Älskar att gå i gången ut till planet. Blir så besviken när det blir buss ut till planet istället. Absolut inte samma känsla att stå ute och vänta på att få gå upp i trappan till planet, som när man går på den, för det mesta, lutande gången och sedan rakt in i planet.
Jag längtar så otroligt efter att forsta fram på vägarna, som kan vara allt så krokiga att man nästan möter sig själv i kurvorna, till raksträckor som aldrig tycks ta slut.
Jag längtar sanslöst efter den där underbara känslan av frihet som jag bara känner när jag är ute och reser. Att uppleva nya saker och platser. Min nyfikenhet tar aldrig slut. Att komma över ett backkrön och nästan tappa andan för att utsikten är så sanslös eller att se vägen försvinna borta i horisonten är beroendeframkallande. Resa är min drog och just nu har jag svåra abstinensbisvär!
Och när jag sitter här med snö upp till hakan, så längtar jag till sol och värme också. Behöver inte vara fyrtio grader varmt, räcker med tjugo. Men bara jag slipper sätta på mig mängder med kläder är allt bra.
Att vara ute och resa är verkligen underbart!
 
 
USA,
Snön vräker ner och vintern har äntligen kommit för att stanna tycks det.
Men djuren håller på att förbereda sig för våren. Så den kan inte vara allt för långt borta.
Winston håller på att tappa vinterpälsen. Det är bara att borsta honom flera gånger om dagen. Svanarna har börjat sin uppvaktning. De har fört ett himla liv på nätterna. Att kalla dem för spångsvanar är verkligen att överdriva. Ladugårdskatterna, som ätit som galningar fram till ett par veckor sedan, rör nu knappt maten alls. Småfåglarna kvittrar så det dånar. Våren är på väg! 
Men det är lite svårt att tro på just nu när jag skottar och skottar.
 
Det tar emot för mitt starkt bultande Melodifestivalshjärta, men tävlingen har blivit tråkig. Ointressant.
Utöver sångerna finns inget att bry sig om. Det är så utslätat och blekt att till och med det usla året 2014, då Nour och Anders kämpade med ett uselt manus, framstår som ett fantastikt år. Humorn var kass, men de hade åtminstone försökt. Nu är allt så oengagerat att det är något helt otroligt. Det verkar det som att allt ska handla om David Lindgren, han är duktig, men inte så fantastiskt att vecka efter vecka ska handla om honom, med lite hispiga Fabskratt inslängda här och var. Edward Af Sillén, snälla kom tillbaka. Jag saknar dig något så otroligt!!!!
Inte ens låtarna fick igång mig något närmre. Hade höga förväntningar då de sas att nu skulle alla bra låtarna komma. Jag säger bara: Var det allt? Blir det inte bättre än så här? Nu hänger verkligen allt på nästa vecka!
 
1. “A Bitter Lullaby”, Martin Almgren ***
I det här sammanhanget är låten fantastik, annars är den helt ok. Martin har en riktigt skön countryröst och det är medryckande. Tyvärr fastnar den inte riktigt. Om igen, en countrylåt och inte minsta cowboyhatt. Är det förbjudet att bära det i Sverige?!!!!!!!!!!!!
 
2. “Stark”, Barbi Escobar **
Inte alls så dålig som det skrivits överallt. Helt ok. Inget jag kommer att lyssna på efter Melodifestivalen, men något jag kan guppa med i medan den pågår. Men jag avskyr verkligen detta med att refrängen är instrumental. Otyg, säger jag bara.
 
3. “Cuba Libre”, Moncho ***
Mitt Guilty Pleasure. Den gör mig bara så glad, även om det verkligen inte är min sorts musik. Så halvrappas det, men konstigt nog bryr jag mig. Jag vill bara upp hoppa och följa med i congatåget.
 
4. “Party Voice”, Jessica Andersson **
Jag är verkligen ingen vän av Jessica se-hur-vacker-jag-är-när-jag-sjunger Andersson. Här är det tack o lov lite fart och fläkt, men det är inte den får verkligen inte igång mig.  
 
5. “Min dröm”, Kalle Moraeus & Orsa Spelmän -
Jag avskyr verkligen Kalles ansträngda röst.
 
6. “Cry”, Dotter *
Alla journalisters favorit i år, men vad var detta för pretentiöst dravel? Dessa konstnärliga låtar utan någon vettig melodi är bland det värsta jag vet. Inte gillade jag hennes lätt barnsliga röst heller. Samma kategori som Loreens hemska Statement, från förra året. Läste någonstans att det är helt i stil med vad som vunnet ESC de senaste två åren. Så den borde vi skicka. Sedan när kopierar Sverige föregående vinnare? Usch! Tack o lov behöver jag inte höra den igen.
 
7. “Everyday”, Mendez **
Inte den smockan jag förväntat mig. Gick för långsamt för det och så sjöng han väldigt illa emellanåt. Sånt klarar inte jag.
 
Så var denna kväll över. Hittills är det bara Benjamin Ingrosso som har ett någonlunda ESC-värdigt bidrag. Nu hänger allt på Mariette nästa vecka.
 
Melodifestivalen 2018,