Adrift handlar om den fria själen Tami, Shailene Woodley, och ensamseglaren Richard, Sam Claflin.
De träffas på Tahiti och ljuva känslor uppstår. Sam får ett erbjudande av gamla vänner att segla deras båt upp till San Diego, Kalifornien för 10.000 dollar och förstaklassbiljetter tillbaka till Tahiti. Han bjuder med Tami.
Det här är en sann historia som utspelade sig 1983.
En bit på vägen hamnar de i en av historiens värsta orkaner någonsin och båten kapsejsar och Richard skadas svårt. Utmattade och svältande driver de på öppet hav.
Jag berörs som bara den. Mest för att jag gillar Richard och Tami så mycket. Jag bryr mig om dem å det grövsta. Tami kämpar på för att hålla båten flytande och hålla dem vid liv. Richard kämpar för att hålla humöret uppe på dem båda. När räddningen till slut kommer rörs jag till tårar.
Vissa filmer flyter förbi utan att lämna minsta spår efter sig, Tomb Raider tex. Knappt att jag ens är säker på att jag har sett den. Adrift är ingen sådan film. Den stannar kvar i mig långt efter att jag lämnat biosalongen. Kan också säga att jag håller mig hellre på land, även om jag älskar vatten. Skulle jag ge mig ut och segla, skulle det inte var längre ut än att jag fortfarande kan se land. Händer det något är man totalt utlämnad.
 
När jag var på supercharmiga och mycket rörande Guernseys Litteratur- och Potatisskalspajssällskap på bio härom dagen, kände jag helt plötsligt att hjärnan liksom delade upp sig i två.
En sidan njöt av filmen och den andra började planera för hur broderiet för Nordirlandsresan skulle se ut. Jag hade inte svårt för att koncentrera mig på filmen, utan hjärnan jobbade på med två saker samtidigt. Kändes mycket udda, för jag kunde omöjligt stänga av broderidelen. Samtidigt var jag helt inne i filmen. De inblandade var så lätta att tycka om och historien berörde verkligen.
Det var inte som när jag ibland flyter iväg och inget fastnar. Då känns hjärnan som om den är fylld med gelé. Nu var den kristallklar och alla intryck sorterades upp i ordentliga fack. 
Slutar aldrig att förvånas över hur min hjärna fungerar.
 
Jag bara måste älska personalen på Filmstade i Jönköping!
De är så härliga och roliga. De pysslar om mig, så jag blir alldeles bortskämd. 
De var inte många som ville gå in i biomörkret häromdagen, så vi hade gott om tid att skoja och skratta. Det blev en lite fotosession vid Jurassic Worlds stora planch med Jonna och Emily. Vi hade roligt värre. Sedan fick vi uppföra oss lite, för då dök chefen upp. Men han är trevlig han också.