Ensamstående mamman och vloggerskan Stephanies bästa kompis, den mystiska Emily försvinner. Stephanie försöker hitta henne och finner att hon inte känner henne alls. Det är allt jag kan säga om denna läckra film utan att avslöja för mycket av handlingen. För ju mindre man vet ju bättre är den.
 
Den är otroligt skruvad, spännande och rolig utan att vara komedi. Någon frågade om den var som Gone Girl och jag säger både ja och absolut inte. Den liknar inget jag sett på mannaminne.
Anna Kendrick är lysande som den bubbliga Stephanie och Blake Lively är kanon som den mystiska Emily.
Trots allt som händer så kände jag total lycka när den var slut. Den är så superskön i alla sina svängar och krokar. Älskar Annas Stephanie. Jag vill bara se mer och mer. 
Ett udda lyckopiller. En sådan där film som jag får ett lyckorus av efteråt och nästan bubblar över när jag pratar med folk. 
 
Fjärde filminspelningen om den akoholiserade och pillerknaprande storstjärnan på nedväg som möter ung servitris med drömmar att lyckas som sångerska.
Ljuv musik uppstår.
Bradley Cooper har regisserat, varit med och skrivet sångerna, manus och sjunger. Jag har aldrig gillat honom men här är han fantastisk! Han borde alltid regissera sig själv. Han är mycket trovärdig som den nersupne sångaren med simmig blick. Hans mörka Arizonadrawl är kanon och han sjunger fantastiskt. Lady Gaga är också lysande. Likaså Sam Elliot, ja alla som är med i filmen. Den kommer kamma hem mängder med nomineringar och priser på alla galorna i vinter. Skulle inte bli det minsta förvånad om den kammar hem Bästa Film, Bästa Regi, Bästa Skådespelare, Bästa Skådespelerska och Bästa Sång på Oscarsgalan. 
Jag tycker det är en fantastisk film till en början. Jag rörs till tårar när de för fösta gången sjunger duett tillsammans på scen. Fantastiska Shallows ha fått över 13 miljoner träffar sedan filmbolaget la ut den på Youtube.
Men någonstans halvvägs infinner sig ledan och jag börjar undra när den ska ta slut. 2.13 känns som det dubbla. Minst!  Den rullar liksom bara på mot det uppenbara slutet. Den hade behövt vara skitigare för att hålla mitt intresse uppe. Jag gillar verkligen inte när det ska grälas i tid och otid, men här hade det behövts. Hon säger knappt aldrig ett pip om att maken är ständigt berusad. Hennes musikstil tar också en otroligt konstig vändning utan att det nämns något nämnvärt. Hon går från att skriva folklorerock till popprinsessa à la Britney Spears utan minsta protest och då är hennes rollfigur ingen vek liten ros. De stylar om henne fullständigt. De låtarna har jag mycket svårt för men all annan musik är ofta kanon.
Jag lite splittrad om vad jag tycker om filmen. Första halven är helt sanslös. Bradley är otroligt trovärdig som den stora stjänan på dekis. Scenerna från hans framträdanden är inspelade på nära håll och man riktigt känner svettdoften. Jag rycks med och jag älskar det. Lady Gaga är lätt att bry sig om. 
Sedan går den fullständigt i stå och jag vill bara att den ska ta slut. Det blir för mycket av Allys ointressanta popsånger. Men trots det tycker jag att det är en väldigt bra film. Men min ångest som jag släpat runt på i flera veckor blev inte mindre. Tvärtom. Det är ingen Mamma Mia direkt. I slutet gräts det floder i salongen men jag ville bara att den skulle vara över. Berördes inte alls av den vackra sången som Lady Gagas Ally sjunger sist. 
Men jag tycker ändå att filmen är väldigt sevärd och jag önskar den lycka till när alla filmgalorna drar igång. Skulle inte bli minsta irriterad om den vinner drösvis.
 
 
(T)Unga Astrid.
Aldrig har jag varit med om en sådan ångestfylld film och då har jag ändå sett Korpen med all sin deprimerande handling. Unga Astrid tar det till en helt ny nivå.
Den handlar om Astrid Lindgren från sexton års ålder till ca tjugotvå. När hon börjar jobba på Vimmerby Tidning blir hon förförd av den trettio år äldre och gifte sjubarnsfadern Reinhold Boberg. Jag känner ett sådant obehag att jag inte vet vad jag ska vägen. Inte blir det bättre när hon sedan blir med barn och ogift tvingas resa till Köpenhamn för att föda. För där behöver hon inte namnge fadern. Sonen lämnas hos en dansk fostermor och det är meningen Astrid ska hämta hem honom så fort Reinhold har skilt sig.
Allt blir så jobbigt och mörkt. Inte för att jag väntat mig att filmen skulle vara en komedi, men det här var mer än jag klarade av. De två timmarna kändes som om de aldrig skulle ta slut.
Hade råkat gå på barnvagnsbio. Upptäckte det inte förrän jag skulle betala och fick total ångest. Salongen är beslyst och ljudet lite lägre. Småbarn överallt. Men det störde faktiskt inte så mycket. Värre när folk pratar än när ett barn skriker konstigt nog. Det lättade faktiskt upp den tyngdfyllda filmen. Vid ett tillfälle illvrålade en liten bäbis, kan inte varit många många månader gammal. När mamman till slut tog med den ut ur salongen födde  Astrid sin son och han började illvråla också. Då blev jag lite full i skratt. Det lättade upp det hela lite.
Det är väldigt mycket långa blickar och tysta stunder istället för prat. När Astrids mamma får reda på att hon väntar barn, skäller hon inte ut henne utan tittar bara länge besviket på henne. Likadant här det med fadern i flera olka situationer. Det blir väldigt jobbigt i längden. Jag hade sådan ångest när filmen till slut var över. Kunde knappt andas. Tack o lov gick jag på Mamma Mia - Here We Go Again för fjärde gången. Den är sorglig i lagom doser men mest rolig. Kände mig mycket bättre efteråt. Till och med sången under Unga Astrids eftertexter var ångest fylld. Ane Brun sjunger en sång med en röst som låter som hon är nittio år gammal inte fyrtiotvå.
Inte kunde jag tro att jag skulle bli så illa berörd av Unga Astrid. Usch! Det enda som lättar upp är ramhistorian med hur den ålderstigna Astrid sitter och läser brev fårn barn och man får höra deras frågor.