The Wife med Glenn Close och Jonathan Pryce handlar om gifta paret Joan och Joe Castleman. Han är en stor amerikansk författare som precis ska få Nobelpriset i litteratur och hon hans stöttande fru.
En journalist, Christian Slater, misstänker dock att det är Joan som skrivit böckerna som Joe tagit åt sig äran åt.
Men att tro att detta är en film om en man som utnyttjar sin förtryckta fru tror fel. Den har så otroligt många fler bottnar än så. Deras förhållande är mycket komplexed.
Ramhistorien är deras resa till Stockholm och Nobelfesten. Med sig har de också sin son, som aspirerar som författare och desperat vill ha sin kände fars godkännande. Det är också lite tillbaka blickar där man får se hur Joan och Joe träffas på femtiotalet när hon studerar på colleget som han är lärare på.
Sällan har en film berört mig så. Jag var alldeles gråtfärdig och skakig i benen efteråt. På ett rätt sätt. Inte som när jag hade ångest efter Unga Astrid.
Glenn Close är absolut fantastisk och får hon inte äntligen, efter sex nomineringar, knalla hem med en Oscarsstatyett är det nästan skandal. Med otroligt små rörelse visar hon enorma känslor i sina ögon. Allt sitter i hennes ögon. Jag blir nästan helt fixerad. Ansiktsutrycket ändras inte men ögonen visar ett hav av känslor. Jag har aldrig sett något liknande. 
Jonathan Pryce är också väldigt bra som den store författaren som älskar all uppmärksamhet han får. Vill ständigt vara i mittpunkten.
Filmen är regiserad av svenske Björn Runge och tack vare det är de svenska rollerna besatta av svenskar. Han har fått alla detaljer i prisutdelningen rätt. Allt runt Nobelfesten är inspelat i Stockholm, utan själva Nobelmiddagen. Den är inspelad i en mindre lokal i Skotttland. Fick de inte vara i Blå Hallen eller var den för stor och det skulle krävas för många statister i fina kläder? Lite störande när jag några få dagar innan suttit och tittat på Nobelfestiviteterna på teve.
Men det är petitesser i detta fantastiska samanhang. Vill man få en stund med fantastiskt skådespel, då ska man klart välja denna film. Den var helt otroligt bra. Seglar upp som en av mina absoluta favoriter. Allt tack vare Glenn Close. Hennes ögon kommer jag inte glömma i första taget.
 
 
THE WIFE,
Tänk vad enkelt det är nu när jag ska planera mina biobesök!
Det är bara att gå in på Filmstadens hemsida varje onsdag, då de släpper kommande veckas program, och boka in vilka filmer jag ska se.
Annat var det förr om åren, långt innan internet. Då jag fick kolla i någon morgontidning på fredagen för att se vad jag skulle se under kommande vecka.
När jag bodde i Jönköping för lagom många år sedan kom jag på att om jag åkte ner efter tio på torsdagskvällarna så hade de satt upp filmplanscherna för kommande vecka utanför SF 1 & 2 och China nere på stan.
Galet? Ja! Biogalning har jag varit sedan femton års åldern och det kommer förhoppningsvis aldrig gå över. Undrar hur många gånger jag varit på bio genom åren? Hur mycket pengar jag lagt på biobesök? Får gå igenom mina böcker där jag skrivit om varje film jag sett och oftast priset också.
Bara i år har jag, när året är slut, varit på bio minst 79 gånger. Rekordåret, som inföll när jag bodde i Göteborg, hann jag gå på bio 132 gånger innan året var slut. Det är biobesök, inte antal filmer. För det händer ju då och då att jag går fler än en gång på en film här och var.
Där är rekordet nio gånger på en och samma film, Thelma & Louise. I år har jag sett Mamma Mia - Here We Go Again fem gånger. Vilket den har klarat med råge.
JAG ÄLSKAR ATT GÅ PÅ BIO!!!!!!!!!!!
 
Kunde inte låta bli att gå på Mamma Mia - Here We Go Again sing-a-long, trots att jag redan sett den fyra gånger.
Har varenda gång suttit och mimat med här och var, men nu skulle jag äntligen få chansen att sjunga ut. Det tilltalade mig å det grövsta.
Vi var inte så jättemånga i salongen och till en början var sjungandet lite trögt. Jag hade stoppat i mig massa popcorn så halsen var sådär. I Have a Dream är väl heller inte den lättaste sång att börja med. Gick bättre när det sedan blev lite fart på sångerna. Resten i salongen tyckte nog så med. För det var inte förrän i låt nummer tre som jag verkligen hörde att andra också sjöng.
Sedan blev det bara roligare och roligare. Filmen fick en annan dimension när jag kunde sjunga med och jag tyckte den blev ännu roligare. Trots att det var femte gången jag såg den. Jag fullkomligt bubblade över av lycka. 
Det blev dock lite svårt att sjunga ett par sånger på slutet när det blir lite sorgligare. Speciellt när Donna och Sophie sjunger My Love, My Life under dopet. Då mer eller minder hulkade jag fram sången. Men sjöng det gjorde jag!
Så roligt och jag skulle gärna gå på fler sing-a-longs och då med lite mer publik.
Det sjöngs rätt mycket under premiären för flera månader sedan i den fullstatta salongen. Men då var det ingen som riktigt vågade klämma i.
ABBA sångerna är som gjorda att sjunga med i och alla kan dem. Vilken ålder de må va i. De satt ett gäng töser nte långt från mig under sing-a-longvisningen som inte var födda på långa när, när ABBA var som störst. Men de sjöng med av hjärtans lust och var helt uppspelta av glädje när filmen var över. Förstår dem fullständigt. Det var jag med!
Mer sång åt publiken!