Så var det dags för Husförhör i Rote 1. Det var min tur att ha det. 
Först hade jag helt glömt av det och sedan blev det lätt ångest för att jag skulle ha det.
Jag har sällan besök, så min lägenhet är inte möblerad för mer än för mig. Jag har endast stolar till nio personer, om jag räknar med kontorsstolen. Ej heller har jag bordsplatser för så speciellt många. Jag var lite orolig att det skulle komma runt tio. Men ju närmare klockan nitton det blev ju oroligare blev jag att det inte skulle komma någon alls. Det var flera som tyvärr inte kunde komma bla pga ett akut tandläkarbesök. Till slut kom i alla fall bästa bästisen så jag slapp vara ensam med prästen.
Han berättade om dopet och vi fick reda på att är man bara döpt själv, kan man hålla ett krisdop tex om ett nyfött barn inte kommer att klara sig. Det viste inte någon av oss.
Annars hade jag otroligt svårt att koncentrera mig på vad han sa. Min hjärna var överallt och ingenstans. Sötast var Winston, som flera gånger satt med och lyssnade. Han var den tredje deltagaren. Han satt ibland på golvet bredvid min stol och tittade på prästen eller så satte han sig på en av de lediga stolarna. Han var så söt.
Lagom till våfflorna dök bästisens sambo upp också och vi fick en trevlig stund runt bordet. 
 Vi kämpar tappert på med våra husförhör. Nu förtiden är de en lättsam historia. Annat var det förr, då var det verkligen förhör. Då gällde det att kunna sin katekes. När jag växte upp var det mer eller mindre en enorm fäst. Alla i husen i byarna i vår rote dök upp. Det lästes ur kyrkböckerna om vilka som fött, dött, flyttat ut eller in i församlingen och det åts i massor.
Vi får väl se hur det blir nästa år. Prästen brukar skriva ner vem som ska ha det, men det gjorde han inte denna kväll.
 
Winston har så roliga vanor. Går nästan att ställa klockan efter honom, även om han nu ädrat sig lite och håller sig lite närmare mig. Kan ligga en bra stund på skrivbrodet när jag sitter och skriver. Det är kommit på det på det senaste.
Annars är det lätt att hitta honom. På morgonen går han och lägger sig i sängen, upptryckt mot min huvudkudde. Kan hända att han lägger sig i gungstolen på renskinnet, men mest är det sängen.
Sedan kommer han upp efter några timmar och skrotar runt, kelar, skriker och vill bli borstad om och om igen.
Sedan går han och lägger sig i sängen igen. Men då nere i vänstra hörnet, upptryckta mot täcket. Även vid den här tiden kan han lägga sig i gungstolen då och då. Lägger jag mig i soffan och sover under eftermiddagen, brukar han komma och kela en stund när jag vaknat runt femtiden. Sedan går han och lägger sig igen. Då kan det bli lite varstans, sängen, gungstolen eller inne i sin klätterställning. 
På kvällen kommer han upp och kelar med mig när jag sitter och syr. Då är han så mysig att mitt hjärta smälter. Sedan lägger han sig på någon av de låga Ivarhyllorna som jag har på var sin sida om mig. På senaste tiden lägger han sig på den ena där han kan ligga precis intill mig. Men mest med ändan vänd mot mig. Inte förrän klockan närmar sig tio och han tycker att jag ska gå och lägga mig, vänder han sig om. Måste också leka med honom en stund innan jag går och lägger mig. Han älskar att bli jagad, då går det så det visslar igenom lägenheten.
Katter är så härliga!
Jag älskar gosige Winston!
 
När jag satt och letade platser att besöker under kommande USA-resa, hamnade jag på en blogg om ett par som rest från sydligaste punkten i USA, Kew West, Florida till den nordligaste, Deadhorse, Alaska.
Det låter som en otroligt häftig resa att drömma om. 
Men jag hade nog gjort lite annorlunda än de hade gjort. De packade sin lilla Folka GTI full med kläder och två(!) stora hundar. De körde 2535 mil på 59 dagar. Ibland sträckkörde de i flera dagar. Den ene sov medan den andre körde. Jag fattar inte varför, hur kul är det att resa tillsammans om den ene sover hela tiden när du är vaken? Hur klarade hundarna att vara intryckta i baksätet hela tiden? 
De började resan i oktober, vilket jag tyckte var galet till en början då de kom upp till Alaska på vintern. Men det visar sig att det är lättare att köra Dalton Highway i norra Alaska, då den är tillfrusen. 
Florida - Alaska vore verkligen en dröm att åka. Mem jag kanske nöjer mig med att åka till Ancorage. Att vara ute och bila på vintern är inte min favorit och sommaren längs med en väg som bara delvis är asfalterad och resten är mer eller mindre lervälling. Är inget jag känner för att tackla, inte ens om jag körde själv. Bredvid skulle det vara en mardröm och ovanpå det enorma lastbilar som kör som galningar.