Jag blir så trött, så besviken varje gång jag sätter mig bakom ratten i tron att det kommer att kännas ok. 
Körde ju några gånger i USA och det gick ganska bra. Visst, för det mesta körde jag på stora breda, raka motorvägar men att set ska göra sådan skillnad att köra själv och att ha någon med. 
Idag tänkte jag köra den lilla biten till Forserum, lite över en mil, kan väl inte vara så farligt. Visst, det dröjde till Bästhult innan hjärnan, känns det som, rullade över och jag har svårt att koncentrera blicken. Det här är en väg jag kört sjuttioelvatusen gånger. Väldigt lite trafik, just inget som borde distrahera mig. Allt känns bara konstigt och jag kör väl mer eller mindre på känn. 
Kändes otroligt skönt när jag kom fram till stationen i Forserum och kunde oarkera bilen och hoppa på tåget  till Jönköping. Där kunde jag slappna av och hjärnan lugna ner sig igen. 
Det känns så surt att jag inte kan uttrycka hur mycket med detta att jag inte längre känner mig trygg bakom ratten. Just enda stället som jag någonsin känt mig helt hemma på. Det har nu helt tagits ifrån mig. Vad har jag gjort för ont?!!!!!

Sakta men säkert vänjer vi vid oss.
När jag vaknade tidigt i morse hade jag en katt tätt intill magen och huvudet i min hand. Ett helt enkelt underbart uppvaknande.
 
Vi går inte på samma klocka ännu. Han är en liten morgontidig kisse som vill kela i massor. Men tyvärr så hoppar han inte upp i sängen för detta utan han sitter och ylar på golvet. Men jag vägrar att böja mig för honom. Gör det en gång och det kommer hända om och om igen varje morgon.
 
Han sover mer än vad Nikkie gjorde, än så länge i alla fall. Han lägger sig på eftermiddagen, runt två, och nu vid halv åtta ligger han fortfarande i min säng och susar. När jag sedan frametmot tio-elva börjar göra mig iordning, då blir det fart på honom. Hur busig som helst.
 
Han är så mjuk och len att det inte finns och hur kelig som helst. När han vill kila vill han bli kliad och klappad i evigheter. Kan bara säga att jag tröttnar för honom. Skulle jag få för mig att gå min väg lägger han sig prompt framför fötterna på mig.
 
Han älskar att sitta ute på balkongen och än så länge verkar han inte fundera på att hoppa upp på räcket. På kortsidorna går hönsnätet upp en extra bit då Nikkie gärna gick upp på taket.
 
Han älskar också att smita in i mina garderober. Liten och smidig som han är så är han svår att stoppa. Inte fattar han heller vinken när jag motar ut honom. Han bara SKA in. Gosingen.
 
Han är så mysig den lille ullige Winston.
Jag visste att dagen skulle komma. Hade inte ens varit uppe en timma innan jag fick lägga mig igen. 
Har givetvis varit trött alla dagar sedan jag kom hem men bara att jag har fått lägga mig och sova en timma eller två på eftermiddagarna. 
Men idag kom stora utmattningen. Sov mig igenom Bernard & Bianca Down Under. Vaknade av ett illvrål i filmen och smart därefter åkte en flaska i golvet. Winston roar sig med att undersöka lägenheten. Noga. Flaskan höll, tack o lov. 

Efter ett tag kom han och la sig hos mig. Dvs på mig, så tätt att han kunde kela med min näsa. När han är kelig kan han mysa hur länge som helst verkar det som. Han är så mysig då. Efter en stund rullade han ihop sig vid mina ben. 

Ligger nu och slötittar på allt möjligt. Spelar lite på telefonen. Känner mig fortfarande seg men inte sovatrött. Men kan inte hålla mig uppe speciellt länge, så det är bara att ligga här och fördriva tiden tills "trötthetsanfallet" går över. 


Under tiden undersöker Winston vidare.