Jag är väldigt känslig för hur musik och röster låter. Inte om det är högt, utan hur hamonierna låter. 
Att jag inte gillar när det är det låter falskt är en sak. Utan hur saker och ting harmonerar och då inte bara musik, utan även röster.
Det finns sportkommentatorer som jag inte klarar att lyssna på, men andra som jag kan sätta på hockeymatcher eller skidtävlingar bara för att deras röster är så behögliga att lyssna till. Älskar att titta/lyssna på Vasaloppet tack vare Jakob Hård och Anders Blomqvist. Radiosportens Christer Olsson har inte bara underbara ordvändningar för alltiing, han låter bra också. 
Det finns kommentatorer som jag absolut ogillar, inte för vad de säger, utan för hur de låter. Hur jobbigt som helst när det är någon sport jag verkligen vill se.
Men det gäller inte bara sportkommentatorer, sångare också. Extra jobbigt om jag gillar låten i det stora hela, men inte sångaren. Då slutar jag lyssna åp den. 
Det är helheten som är det viktiga för mig när jag lyssnar på musiknte vad sången handlar om. Utan hur allt låter ihop. 
Jag går sällan på musikframträdanden pga av detta. Låter det hela lite halvfalskt här och var får jag nästan panik. Och då ska vi inte tala om små söta bankörer som skrålar och sjunger sanslöst falskt. De får vara hur gulliga som helst, jag klarar inte att avlyssna till dem.
Har aldrig gillat Tom Cruise pga hans röst. Lite för ljus och lätt pipig. Tacka vet jag Sam Worthington,Idris Elba och Mel Gibson! De kan jag lyssna till hur mycket som helst.
Det är nästan jobbigt att vara så känslig för hur det hela låter, när jag är på en film och någn skådespelare inte låter bra. Helen Hunt är en sådan. Hennes röst låter hela tiden så ansträngd. Jobbigt när man älskar filmen, Twister bla.
Gick inte på Rickie & The Flash med Meryl Streep för att hon lät som krossat glas när hon sjöng. Vilket var meningen då hon spelade stor rockstjärna på dekis. I Florence Foster Jenkis sjunger hon sanslöst falskt, om igen med mening, men där klarar jag det bättre, för filmen är så otroligt charmig.
Men det behöver inte bara vara musik och röster som jag går igång på. Häftigt ljud på en film, med massa små detaljer att rysa av lycka över. Ett lite ping där, ett stort bra här och det härliga ljudet av ett light saber i Star Wars-filmerna. 
Det är helheten som gör det. Hur det harmoniserar ihop.
Så har alla artister för nästa års Melodifestival presenterats.
Det finns väl inga som jag direkt hoppar jämfota av lycka över. Men det gjorde jag inte förra året heller. Allt hänger ju på låten.
Det är roligt att Felicia Olsson är tillbaka. Hennes Make Me No 1, är en av mina absoluta favoriter. Hade klarat mit utan Jessica Andersson, men kanske har hon fått en mer fartig låt, än en hör-hur-vackert-jag-sjunger-är-låt. Klarar inte av henne alls. Gillar heller inte när de drar in artister från våra grannländer. Vill vi verkligen att tex en norrbagge ska representera Sverige i Eurovision? Svenska medborgare tack! Så lite svenska artister som vill vara med i festivalen är det väl ändå inte?
De flesta namn är okända för mig. Så allt hänger på låtarna. Men även om jag är lite avslagen när det gäller artisterna, det var jag förra året också, så längtar jag till spektaklet drar igång nästa år. Hela paketet är så underbart!!!!
Längtar!!!!
Så var sex veckors för mycket popcorn ätande, med dålig mage som resultat, över.
Jag röstade på Nano, men är ändå glad över att Robin vann. Det var min favorit nummer två.
Programmet i övrigt var lika uselt som alla andra. Bäst var David Lindgrens sång och dans i Green Room. Skönt att slippa de krystade intervjuerna.
Idag skriks det massor över att den Internationella juryn måste bort. Fel! Sedan den infördes har Sverige i regel kommit högt upp eller vunnit. Vad som behöver göras om är appen. Att man kan ge varje bidrag fem röster är helt vansinnigt. Många röstar på nästan alla bidrag och det gör att juryn får ett för stort utslag. Mellan Folkets tolva och etta är det endast en skillnad på tjugosju(!) poäng. Helt bedrövlig, så kan det inte fortsätta. SVT gör om och gör rätt. 
Måns vann med 35% av alla röster. Tack vare att appen klappade ihop blev det bara telefonröster. Frans som var den stora favoriten förra året fick bara 14% pga av appen av Foket och Nano fick bara 12%. Hade apprösterna begränsats hade folket fått mer makt än juryn. Nu fick vinnaren bara femtiosju poäng av Folket. En bedrövlig poängsumma för en vinnare. Hade appens röstantal begränsats är jag övertygad om att han fått mer poäng. 
Men som sagt, jag är glad över att Robin vann. Ett bra låt och ett snyggt nummer. Heja Robin!
Liten not:
Har aldrig gillat Ace Wilder för hon ser så otrevlig ut, har ett otroligt drygt uttryck i ansiktet och under intvervjuen efteråt visade hon att hon också är, snorkig. Med otroligt snipig röst grattade hon Dressman-numret till dess vinst. Och det kommer från en som ser ut som om hon dragits ur sängen fem minuter innan sitt framträdande, rufsigt hår och pyjamas. 
 
Nu ska jag plugga Eurovision Song Contest låtar tills öronen blöder. Jippi!