De senaste två månaderna har jag mått sämre och när jag pratat med sköterskan på Neurologen, började jag tänka.
Tänk om den där dagen då jag var helt utslagen inte var på grund av värmen, utan jag hade fått ett skov. Min MS kanske hade blossat upp igen. Bromsmedicinen jag tar nu, plegridy, verkar inte göra någon nytta.
Det var länge sedan jag mådde så fruktansvärt dåligt som jag gjorde den där gräsliga dagen i maj. När jag tänker efter ännu mera, så känns det som om senast jag var så utmattad, var när jag fick, det som troligen var mitt första skov, 2007. Då kunde jag heller inte knappt röra mig. Jag hade en kämpig dag i bussen.
För allt sedan i maj har jag mått sämre. Trodde det berodde på värmen, men de dagarna det var svalare mådde jag lika dåligt. Går runt i den dimma och kämpar på för att orka leva någonlunda normalt. Det har varit en kämpig sommar hittills och jag känner mig som om jag går runt med en extra tygnd i huvudet. Som trycker och klämmer hela tiden.
Det är verkligen inte roligt om det var ett skov och jag nu har blivit sämre över lag. Livet är nog kämpigt som det är ändå.
Idag följde var med mig för att ta blodprov, som jag skulle tagit i februari. Minnet är verkligen inte bra.
Han skulle först ett ärende till Hembygdsgården och sedan skulle vi lite snabbt åka till Forserum. Det var bara det att de hade semesterstängt på vårdcentralen i Forserum så det var bara att åka in till Nässjö. Först var vi dock tvungna att åka tillbaka till Hembygdsgården, där pappa glömt nycklar. Sedan in till Nässjö, ta prover och hem. Den lilla ändringen som blev klarade inte jag alls av. Var helt slut när vi kom hem och blev tvungen att gå och lägga mig direkt.
Måtte jag få ny bromsmedicin snart! För tänk o ve och fasa om jag får fler skov. Den tanken hänger ständigt över mig. Det finns ju alltid risk för att det kommer ett stort skov som förändrar allt. Som gör att jag inte längre kan leva som jag gör nu. Den tanken finns alltid gnavande i bakgrunden. Hur dålig jag än är nu, så kan jag alltid blir sämre...
