Idag har jag varit hos sjukgymnasten och arbetsterapeupten pga min MS.
Jag får med sjukgymnasten genomgå flertalet tester för att kolla min rörelseförmåga, muskelstyrka och balans.
Jag har inga problem med muskelstyrkan, går ju mycket och ofta. Balansen är lite olika. Att blunda och stå helt stilla är svårt. Skulle vid ett tillfälle stå med fötterna tätt efter varandra för att se hur länge jag kan stå så. Gick riktigt bra med höger fot först. Då hörde jag hur min telefon ringde och mitt fokus hamnade där. När jag sedan bytte fot tappade jag balansen direkt då jag inte hade något annat att sätta fokus på.
Har lärt mig att det går lättare att göra en sak om jag kan fokusera på något annat. Vilket den övningen verkligen bevisade. Tex när jag pratar i telefon kan jag lyssna bättre om jag samtidigt kan lägga patiens.
Sedan var det dags för arbetsterapeuten. Då får jag göra en massa övningar som kräver koncentration och tankevärksam. Gick så där. Har blivit sämre i händerna. De känns klumpigare. Under ett test får jag ett papper med nio olika tecken i en herrans oordning som betyder en siffra mellan 1-9. De ska jag sitta och säga vilka siffror de är under en minut. Det tar sin lilla tid.
Sist fick jag sitta och fylla i ett papper som poäng sätter min trötthet. Då upptäckte hon att min koncentration inte längre hängde med så bra. Den tog abslut längst att göra. Hade svårare att fatta vad det stod.
Var rätt yr när jag kom till mötet. Hade fått åka lång omväg med Färdtjänst. Oron över att inte veta vad vi skulle ta vägen och när jag skulle komma fram gjorde att jag var extra virrig när jag kom till Neurologen. Jag blev hämtad först men fick kliva av sist.
Samtidigt var det bra att jag hade svårt med koncentrationen. Då fick de se hur jag är. Arbetsterapeuten berättade att hon satt med i den gruppen som bestämde om vilka som fick fortsatt sjukersättning eller inte. Kan hon komma ihåg hur jag blev efter ett tag tack! 
Inatt drömde jag om att jag var ute och körde buss igen. 
Trots att jag i drömmen höll på att köra mot riktningen i en rondell, kändes inte drömmen ångestfylld. Jag rättade till mitt körfel lätt och smidigt. Rök dock ihop med en karl som långsamt hasade sig över ett övergångställe. Han skrek att ta det lugnt och jag skrek tillbaka flera gånger att det enda passagerare bryr sig om är att bussen kommer i tid flera gånger. Vilket det är. Sedan vaknade jag.
Men jag kände ingen ångest eller oro efter drömmen. Som har varit så vanligt när jag drömt om att sitta bakom ratten iförd uniform.
Drömmen kändes lugn. Jag längtar fortfarande hysteriskt efter att få köra igen men undermedvetet kanske jag äntligen har accepterat att det aldrig mer kommer hända. Skulle vara skönt i så fall. Det har varit många ångestfyllda drömmar de senaste åtta åren. 
Visserligen handlade de oftast om att jag körde och gjorde diverse fel men jag ville ändå fortfarande köra. Att sätta på mig uniformen, som jag älskade, sätta mig bakom ratten och rulla ut i trafiken. Prata med folk och klämma mig fram på gatorna.
Klart det bästa jobb jag någonsin haft. Jag älskade verkligen att köra buss!
 
 
(null)
Idag var det äntligen dags att floa ved. 
Byns ende bonde har haft sina ungdjur gående i ängen med vedhögen. Så det har inte gått att vara där. De är inte våldsamma. Skulle vara våldsamt nyfikna och få är det svårt att ta sig in o ut ur hagen. 
Det var nara en liten hög så jag fixade den på några få varv. Tyvärr var det mycket stickor o kort klampar som är jobbiga att stapla. 
När jag till slut var färdig var jag helt slut. Hade inte varit i form under hela dagen. Men hade bestämt mig för att floa idag redan i går. Måste göra så för att få något gjort. 
När jag hasade mig in kändes det som om huvudet vägde flera tusen ton. Utmattningen var total. Jag fixade lunch och sedan tuppade jag av på soffan. Sov i över en och en halv timme. Kände mig mycket bättre sen. 
Vaknade till efter någon halvtimma och mådde fruktansvärt. Huvudet susade och jag kände mig nästan förlamad. 
Det är gräsligt att bli så dålig. Tack o lov att det släpper när jag sovit en stund.