De senaste dagarna har jag haft problem med ångest. Inte någon svår ångest, men tillräckligt för att det ska vara jobbigt. Har plötsligt fått en mindre panik över att jag har MS. Något  jag har haft i tio år nu. Men det känns som huvudet först nu har fattat att jag har en kronisk sjukdom. Som om jag gått i ett vakum de senaste tio åren.
Jag håller på att bli helt galen. Igår bokade jag en resa till Stockholm i ren panik, utan att titta om jag var upptagen den dagen, vilket jag var. Då fick jag ännu mera ångest.
Jag vill bara komma bort, få nya idéer i huvudet. Resan till Stockholm är en och en halv vecka bort. Känns som om jag vill göra något tidigare. Som jag vill rusa iväg på stört. Gå på bio går också bra. Men tyvärr har det inte kommit något jag vill se denna vecka eller se om det som jag redan sett. 
Jag avskyr verkligen att må så här och det ovanpå att jag är trött och utmattad hela tiden.
Utmattningen hänger i. 
Var ute och gick lite längre med Eddie på förmiddagen och det kändes ok. Tills jag gick upp för trappan när jag kom hem igen. Då började huvudet guppa och så var den dagen förstörd.
Spenderade resterande av dagen på soffan, antingen läsandes, sovandes eller kelandes med gosigaste katten.
Sovit riktigt bra i natt, fick vakna av mig själv i morse, i motsatts mot gårdagen då grannen ringde och undrade om jag kunde ringa byns ende bonde, för hans kor var på rymmen igen. Men jag känner mig jättetrött, som om jag endast sovit tio minuter. Vill bara gå och lägga mig igen, men ska åka och hälsa på mamma. Så det är bara att kämpa på.
Det straffar sig att ha roligt.
 
 
"You can run, but you can't hide."
Jag kan kuta på ett tag, men till slut kommer tröttheten ifatt mig. 
Det tar ett tag för kroppen att komma på att jag inte är ute och reser längre, men när den gör det då hämnas den fullt ut. 
"Tro inte att du ska komma undan hur länge som helst!" 
Har varit trött och helt utmattad i flera dagar nu och idag kan jag knappt röra mig. Vill bara ligga ner så fort jag kommit upp. Jag somnar inte när jag ligger ner, känner mig tvärt emot ganska så bra. Men så fort jag sätter upp huvudet, så kommer trycket i hjärnan tillbaka och jag måste gå och lägga mig igen. Håller mig upp korta stunder och kämpar på. Så tröttsams, ha, ha, att bara tvingas ligga ner hela tiden. 
Men så går det när man ger sig iväg på stora resor och har roligt. Förr eller senare måste jag lugna ner mig och vila och vila och vila. Kan ta några veckor nu. Men det är det värt!
Resa är livet!!!