Jag försöker göra saker, men inte blir det mycket gjort.
Hundpromenad, sedan var det över den dan. Har känt mig rätt så ok den senaste veckan, men nu kom utmattningen tillbaka igen och jag orkar bara inte gör något. Jag bara ligger och sover eller bara vilar. Det är så frustrerande att jag blir galen. 
Kan inte bara den här värmen försvinna. Jag står inte UT!
Jag förstår att det inte är lätt att få ihop taxibilar i semestertider, men hur tänkte Länstrafiken idag?
Efter att taxin hämtat mig och far och vi skulle till Huskvarna, var det meningen att vi först skulle åka till Eksjö och hämta en dam där som skulle till Lekeryd. Det visade sig att hon skulle till en by ute i skogen mellan Sund och Aneby. Det var ett evigt tjat om att vi bodde i Nässjö, så då skulle det ändå vara på vägen liksom. Men vi bor inte i Nässjö, utan Nässjö kommun. Jag precis innanför gränsen mot Jönköpings kommun och far precis på andra sidan gränsen. I andra ändan av kommunen från Eksjö sett.
Likadant var det med damen som skulle från Eksjö. Hon skulle inte till Lekeryd, det vara bara postadressen som var dit. Hennes lilla by ligger väldigt förkylt till när man kommer till att åka till Lekeryd från Eksjö. Många små krokiga vägar.
Skulle vi först åkte Eksjö, som ligger i motsatta håll från Huskvarna, skulle det tagit över två timmar innan vi till slut var framme hos mamma. Far skulle inte hinna fram innan det var dags för honom och åka hem.
Jag vägrade blankt och till slut blev det jag som vann. 
Ibland blir det bara respektlöst mot kunden när Länstrafiken planerar. Det går bara inte att åka runt hela Småland för att man inte har en bestämd tid som man ska vara framme.
De senaste två månaderna har jag mått sämre och när jag pratat med sköterskan på Neurologen, började jag tänka.
Tänk om den där dagen då jag var helt utslagen inte var på grund av värmen, utan jag hade fått ett skov. Min MS kanske hade blossat upp igen. Bromsmedicinen jag tar nu, plegridy, verkar inte göra någon nytta.
Det var länge sedan jag mådde så fruktansvärt dåligt som jag gjorde den där gräsliga dagen i maj. När jag tänker efter ännu mera, så känns det som om senast jag var så utmattad, var när jag fick, det som troligen var mitt första skov, 2007. Då kunde jag heller inte knappt röra mig. Jag hade en kämpig dag i bussen.
För allt sedan i maj har jag mått sämre. Trodde det berodde på värmen, men de dagarna det var svalare mådde jag lika dåligt. Går runt i den dimma och kämpar på för att orka leva någonlunda normalt. Det har varit en kämpig sommar hittills och  jag känner mig som om jag går runt med en extra tygnd i huvudet. Som trycker och klämmer hela tiden.
Det är verkligen inte roligt om det var ett skov och jag nu har blivit sämre över lag. Livet är nog kämpigt som det är ändå.
Idag följde var med mig för att ta blodprov, som jag skulle tagit i februari. Minnet är verkligen inte bra.
Han skulle först ett ärende till Hembygdsgården och sedan skulle vi lite snabbt åka till Forserum. Det var bara det att de hade semesterstängt på vårdcentralen i Forserum så det var bara att åka in till Nässjö. Först var vi dock tvungna att åka tillbaka till Hembygdsgården, där pappa glömt nycklar. Sedan in till Nässjö, ta prover och hem. Den lilla ändringen som blev klarade inte jag alls av. Var helt slut när vi kom hem och blev tvungen att gå och lägga mig direkt.
Måtte jag få ny bromsmedicin snart! För tänk o ve och fasa om jag får fler skov. Den tanken hänger ständigt över mig. Det finns ju alltid risk för att det kommer ett stort skov som förändrar allt. Som gör att jag inte längre kan leva som jag gör nu. Den tanken finns alltid gnavande i bakgrunden. Hur dålig jag än är nu, så kan jag alltid blir sämre...