Det fanns en tid då jag älskade värme, ju varmare desto bättre. Men det var då det. Nu är den mest en plåga.
Jag är helt utslagen idag. Hade tänkt pyssla med mina förodlade tagetes idag. Men hundpromenaden på förmiddagen sög musten ur mig totalt. Jag kan kanppt inte hålla mig uppe några längre strunder. Får söka skydd nere i källaren och hoppas att det gör underverk.
Den här hastiga värmen är rent mördande sedan jag fick MS. Tacka vet jag 10 grader och sol. Då mår jag som bäst!
När det blir så här varmt så fort hinner jag liksom inte med och orken försvinner på stört. Jag mår illa, så trött är jag. Huvudet dunkar och kroppen vibrerar. Vill bara lägga mig ner och dö en stund. 
Svalka, jag behöver svalka!

Så var det dags för min årliga magnetröntgen av hjärnan.
Och om ett par veckor får jag ett brev där det står att förändringarna är så små att det inte går att säga vad de beror på. Så har det låtit mest varje gång.
När jag var hos neurologen i höstas tyckte den inhyrde läkaren, att jag inte behövde göra magnetröntgen varje år. Det hade inte varit några förändringar på några år. Jag hade inga som helst problem med det. Men min ordinarie läkare tyckte tydligen inte så. För nu fick jag göra en i alla fall.
Så det var bara att hasa sig iväg till Eksjö och lägga sig på den smala britsen och köra in huvudet i tunneln.
Lyssna på dunk, dunk, dunk. Bång, bång, bång. Knak, knak, knak. I ungefär en halvtimma fick jag ligga helt stilla. Attans vad det kliar överallt då. Men det är bara att tänka på annat och hoppas att det skulle gå över. Ljuden blev efter ett tag så monotona att jag höll på att somna, trots den höga ljudnivån. Till slut var det äntligen över och jag fick åka hem.
Tyvärr satte dunkandet i huvudet och jag var helt utmattad när jag kom hem. Efter en kort promenad med Eddie fick jag till slut lägga mig och domna bort en stund. Helt utslagen.
Upp i den tidiga, extremt tidiga för mig, morgontimman för att äta frukostbuffé på Elsies med bästa bästisen.
Jag älskar att äta frukost! Bästa målet på dagen. De hade lagom mycket att välja emellan och vi kunde äta oss rejält mätta.
Vi fick en trevlig stund på fiket. Pratade och mumsade i oss efter bästa förmåga. Bra idé av kompis. Det tackar jag för.
Men allt var inte bra. Jag hörde alternativt ringde inte väckarklockan, så jag försov mig. Inte så bästisen behövde väcka mig, men tillräckligt för att jag skulle behöva jaga lite och framför allt så var jag tvungen att gå upp direkt efter att jag slagit upp ögonen. Jag klarar numera inte den minsta stress. Kan falla ihop totalt.
Normalt ligger jag en stund, så hela kroppen hinner vakna och komma till rätta.
När vi kom till Elsies blev jag rejält yr, vilket släpper ganska snabbt, men det sätter sig i kroppen och jag var rejält dimmig när jag kom hem. Tvingades gå och lägga mig igen. Tyvärr tänkte jag mig inte för och gick och la mig i sängen, till min katts stora irritation. Där är hans liggplats på förmiddagarna. Flera gånger var han på mig och jamade och puttade. 
"Bort med dig matte! Det är min sovplats."
Men jag hade borrat ner mig ordentligt och ville inte flytta på mig. Till slut gav han upp. Jag hittade honom senare i fotöljen vid sängen, där han tydligen lagt sig i protest. När han sover på förmiddagarna kan han också lägga sig i gungstolen i balsalen. Så jag förstår inte riktigt hans irritation. Men det är klart, det är förbjudet i Winstons värld att ändra på saker och ting. Gör man en sak vanligtvis, så ska det alltid vara så!