Började fundera på när jag körde bil senast. 
Det är några år sedan nu. Om jag minns rätt så är det sju år sedan nu.
Pappa opererade höften i november 2017 och då hade jag hans bil ett tag.
Men jag körde som längst till honom, tre kilometer bort. Det var det längsta jag klarade utan att bli för snurrig.
Jag saknar det något så vansinnigt"
Att köra bil och buss, var bland det absolut roligaste jag visste. Fordonen var som en förlängning av mig. Jag kände mig helt trygg bakom ratten.
Hur trött jag än var när jag kom till bilen så slappnade jag av så fort jag körde iväg och tröttheten försvann som i ett nafs.
Mina semestrar var längre bilresor, där jag mest bara körde.
Det började med Sverige, sedan blev det Norge och lite Finland och till slut bilade jag runt i USA i flera veckor.
Men allt detta tog slut när jag fick MS. Då blev bilen och bussen helt plötsligt en fiende. 
Jag blev snurrig och virrig och visste inte alltdid var jag var någonstans. Även om jag körde på vägar som jag åkte på hela livet.
Det kändes som om hjärnan rullade över efter någon kilometer och allt blev mycket obehagligt.
Jag körde snabbt och illa.
Till slut tog jag det jobbiga beslutet att inte längre köra.
Jag kände mig alldeles för otrygg bakom ratten. Tänk om det skulle hända något och jag råkade köra ihjäl någon!
Det skulle jag aldrig klara att leva med.
Så det var bara att sälja bilen och försöka hitta andra sätt att lämna bygränsen.
 
Det är inte smidigt att bo på landet och inte köra bil men jag försöker verkligen att få det att gå ihop.
Det blir inga spontanresor, då jag måste planera allt mycket noga.
Hur kan jag åka? Med närtrafik? Gå till bussen? Be systrar om hjälp?
Det är ett pusslande.
Men hellre det än att flytta!
Men de lite över sju åren som gått sedan jag senast körde bil känns som tre evigheter.
Känns som om jag inte kört bil på tjugo år eller så.
Tänk vad livet kan ta för svängar.
Inte kunde jag tänka mig att jag skulle få en kronisk sjukdom som gjorde att jag inte längre kan ratta ett fordon.