Hur enkelt en sång kan trigga igång en massor av minnen!
Så fort jag hörde de första tonerna till Faith Hills If My Heart Had Wings idag på morgonen, vällde minnena från 2001 års USA-resa över mig. Kan till och med komma ihåg var jag köpte CDn.
Jag hade bara kasettband med mig och fick köpa en kasettbandspelare, då det bara fanns CD-spelare i bilen. Det var precis när det började bli lite vanligare med CD-spelare. Så längs med resans gång köpte jag tre CD-skivor. Först Jessica Simpsons Irresistible. Låten Irresistlible blev likoms signaturmelodin för resan. Satte på den så fort jag kom tillbaka till bilen efter något stopp. Den har väl inte riktigt överlevt tidens tand. Men det gör inget. Kommer inte ihåg i vilken stad jag köpte den, men kan av någon anledning precis se hur det såg ut i den lilla staden där jag stannade på ett K-Mart. Butiken låg en bit in till vänster från huvudgatan.Kan tyvärr inte hittat kvittot. Det stör mig att jag inte kan komma på var jag var någonstans. Får titta i min dagbok från resan. Borde nämnt stoppet där.
 
Faith Hills CD och Def Leppards köpte jag på ett K-Mart innan jag kom fram till Provo i Utah. Kommer ihåg att jag köpte Def Leppards skiva för att väga upp mot allt det reliogösa i Utah. 
När jag hör Faith Hills If My Heart Had Wings minns jag mitt stopp i Salt Lake City, Utah. Biografbesöket, middagen på Frontier Pais. Där servitören tyckte synd om mig för att jag var själv och när jag bad honom ta kort på mig, så tryckte han ner en annan servitris bredvid mig. Minns kvinnan på motellet, som hade varit i Sverige men inte kunde komma på var. Alla kvinnorna i Salt Lake City som gick runt med långarmade knytblusar och ankellånga kjolar i den stekheta värmen. 
Det är fantastiskt vad en sång kan få mig att minnas. Hur det kan få mig att minnas en plats, en känsla eller bara hur jag susade fram på vägarna i USA under den underbara sommaren 2001. Bästa resa jag någonsin gjort.
 
 
Jag är verkligen inte bra på brittisk engelska.
Amerkansk engelska och brittisk engelska är verkligen två olika språk. Tittar på brittiska Our Girl utan text och jag fattar bara ungefär hälften av vad de säger. Många av de brittiska dialekterna är för mig helt obegripliga. Tittar om och om på varje avsnitt för att i möjligaste mån fatta lite av vad de säger. Försöker ibland ljuda för mig själv vad de säger, men det hjälper inte.
Men jag fattar i alla fall andemeningen av vad de säger och det är mest skämt, tror jag, som går mig förbi. Vill helst inte tita med text. Jag blir så fixerad på den då, men ibland blir jag tvungen.
Det händer väldigt sällan att jag inte försår vad de säger på en amerikansk TV-serie. Den varianten av engelska kan jag väldigt mycket bättre. Har ju också tillbringat väldigt mycket mer tid där än i Storbritannien.
 
På tal om Our Girl så har serien två gemensamma nämnare med Thor-filmerna. I Thor: The Dark World är Jamie från Our Girl säsong två med i en scen ute från Greenwich. Han hinner säga en mening innan han försvinner. I Thor: Raknarok är Maisie från Our Girl säsong tre med i en kort scen ifrån New York. Hon vill ta en selfie med Thor. Bara ville säga det.
Min galenskap med att skanna in kvitton fortsätter. Nu har jag kommit till USA-resan 2009. Den första tillsammans med systerdotter. Hon var med första veckan, där vi åkte runt och tittade på platser relaterande till både böckerna och filmen Twilight. När hon åkte hem fortsatte jag ensam i två veckor till.
Det här var både en fantastisk resa och den värsta i mitt liv. Det var under den här resan som jag fick ta det jobbiga beslutet att detta skulle bli min sista road trip på egen hand. Min MS hade blivit så pass störande att jag hade svårt med koncentrationen och var ofta yr. Den sista dagen grät jag och grät jag. Det var riktigt jobbigt.
När jag gjorde fotoboken, på gammalt hederligt vis, klipp och klistra. Kopierade jag de kvitton som inte gick att klistra in på grund av sitt glatta papper. Blir bara svart om man klistrar in dem. Så jag hade kopierat alla och sedan klistrat in dem. Skulle tro att jag inte hade skanner då. Men någon gång senare har jag skannat in fem dagars kvitton av resan. Men inte de första dagarna eller de sista, utan mot slutet. De låg också i en egen liten påse. Konstigt.
Men nu är det gjort och jag kan gå över till andra resor. För kvitton finns sparade till dem alla. Sitter i fotoalbumet i en plastficka på de gamla. De senare års resor ligger kvittonen i en liten kasse vid väggen där resan är inne i sovrummet/museet. 
Fixeringen och galenskapen kan fortsätta men, den ger mig också något att göra. Något annat att fokusera på istället för hur dåligt jag mår. Nu kan jag sitta och minnas alla mina underbara resor. Titta på bilderna och på kvittonen och minnas en speciell plats eller person. Se ett kvitto och komma ihåg hur jag pratade med kassörskan. Minnas hur god maten var på en speciell restaurang. Finns så mycket som jag tyvärr har lätt för att glömma nu för tiden, men när jag tittar på alla mina minnessakerkan jag fortfarande komma ihåg, dofter, vädre, människor jag mött eller bara känslan av att forsa fram på en spikrak väg. Det är så underbart att resa!