Jag kan bli helt överlycklig av de mest konstiga saker. Ett musikstycke kan få blodet att pumpa, en vacker solnedgång, ser fler sådana än uppgångar, och någon liten detalj på en filminspelningsplats.
Under årets Londonresa besökte jag det överfulla, både tavlor och besökare, National Gallery bara för att titta på en tavla. "The Bloody big ship" ifrån Bondrullen Skyfall. Tack o lov för internet och hemsidor helt ägnade till filminspelningsplatser. Det betydde att jag visste exakt vilket rum som tavlan hängde i och jag slapp irra runt i jättemuseet.
När jag efter att tittat på tavlan och konstaterat att rummet med tavlan inte ser exakt ut som i filmen. Hänger annorlunda och Bond och Q sitter på en bänk men i verkligheten fanns här en mjuk skinnsoffa istället, besökte jag muséeshoppen. Där hittade jag till min otroligt stora lycka en litografi av tavlan, William Turners "The Fighting Temeraire tugged to her last Berth to be broken up, 1838". Kunde inte sluta le under en lång stund efter besöket på National Gallery. Lycka! Nu hänger den på väggen hemma hos mig och jag kan ständigt påminnas om den härliga känslan.
 Allra tossigast och lyckligast blev jag 2009 när jag besökte Dead Horse Point State Park, Utah. Här spelade de in slutscenen i Thelma & Louise. Hade velat ställa mig och skrika rakt av lycka men med folk runt omkring mig tvingades jag hålla igen.
Skrek gjorde jag däremot efter besöket på VLA, Very Large Arrey, New Mexico, 2001. Här spelade de inte Kontakt med Jodie Foster. Satt och illvrålade av lycka i bilen. Lycka att ha sett platsen i verkliga livet och inte bara på film. Men också stor jättelycka för att platsen med sina stora paraboler var så häftigt att se och uppleva mitt ut i ingenting New Mexico.
Blir jag berörd av något så blir jag i regel det över alla breddar. Annars kan jag tycka saker är roliga men inte skrika av lycka roliga. Men de gånger då jag verkligen berörs sitter det kvar hur länge som helst och jag vill omfamna hela världen och lite till.
 
 
 
 
Ibland snöar jag helt in på någon film. Då tittar jag på den om och om igen. I flera dagar. Tittar sönder filmen totalt. Gör om vissa strofer till mp3, så jag kan lyssna på dem om och om igen. Är helt fixerad. För att efter någon vecka eller så nästan helt glömma bort att filmen finns.
Vad har då dessa filmer som jag så hårt fastnar för?
Snygg karl i huvudrollen? Ja, givetvis! Men det räcker inte med det. Fullt så ytlig är jag inte. Här måste finnas åtminstone lite humor, en stark kvinnlig motpart gör heller inget och nästan det viktigaste, konstigt nog, den snygge skådespelaren måste ha en bra röst. Glöm det där med att snöa in på en film med tex Tom Cruise. Hans röst har jag aldrig gillat, för ljus. Nej, en lite raspig mörk röst som
 
Just är jag som besatt av 300: Rise of an Empire. Sullivan Stapleton ser bra ut men det är framförallt hans ljusa, gjorda ännu ljusare än de egentligen är även om de nu är knallblå i verkliga livet, som jag helt fastnat för. Regisören har tydligen samma smak som jag för han filmas ofta i närbild med känslorna i ögonen.
Stark, superstark, kvinnlig motpart är här Eva Green. Utan henne hade filmen varit tråkig.
Filmen innan dess var Man on a Ledge med Sam Worthington.
Med Sam Worthington är det 80% rösten som jag går igång på. Lite lagom hes. Elisabeth Banks den starka kvinnan. Lite lagom rolig och så hjälper det ju att den är inspelad på Roosevelt Hotel i New York. Här bodde Kerstin och jag på vår resa 2012.
Pacific Rim må ha en några scener med en lättklädd Charlie Hunnam. Men det är INTE dem som gör att jag älskar filmen. Det är den ständigt påklädde Idris Ebla. När han vrålar i "Today we're canceling the apocalypse!" då blir jag fullständigt tossig. Här finns en skön humor och en till synes skir men otroligt stark kvinna, Rinko Kikuchi.
Vad vore Aliens och alla de andra filmerna utan Sigourney Weaver? Absolut ingenting! Men grädden på moset i Aliens är Michael Biehn. Han tillför skön humor, något att flämta över och en underbar röst.
 
Thelma & Louise, en film som jag aldrig kan titta sönder. Den är definitivt undantaget som bekräftar regeln. TVÅ starka kvinnor och ingen snygg karl att flämta över. Brad Pitt må ha en snygg kropp men här är han alldeles för valpig. Nej, här är det kvinnorna, våga leva tema, humorn och superba musiken av Hans Zimmer som får igång mig.
Musiken är också något som kan få igång mig. Även om det givetvis behövs mer än bara bra musik för att få mig att älska en film. The Lone Ranger är typexemplet här. En av de sämsta filmer jag sett men bra musik av min favorit kompositör Hans Zimmer.
 
 
 
300: Rise of an Empire och Pacific Rim har båda otroligt bra filmmusik. Vilken lycka! Snygga karlar, humor och bra musik. Nej, nu kan jag inte skriva mer nu ska jag titta/lyssna lite till på 300: Rise of an Empire.
 
De flesta av dagar är jag ganska OK. Lite seg och dimmig när jag vaknar. Orkar lagom mycket under förmiddagen och sover kanske tio minuter till en timma. Ibland behöver jag inte lägga mig och vila alls. Sådan har jag ju de där dagarna när jag ätit frukosten tvingas att gå och lägga mig igen eller eftermiddagar då jag sover i flera timmar.
Men så har jag också dagar som idag. De är inte många och långt emellan men de händer. Jag fullkomligt sprudlar av energi. Kan inte sitta still. Huvudet är fullt med saker jag vill göra. Idag har jag bakat tre sorters kakor, en sockerkaka, diskat och lagat mat under några pigga timmar.
 
Problemet är bara att övergör allt. Istället för att göra lite lagom och kanske få orken att vara lite längre rusar jag som en bindgalen tjur. Orken tar givetvis slut, total slut, efter några timmar. Soppatorsk kan man säga. Nu är det bara vila och sova i några timmar som gäller. För lika mycket energi som jag hade för några timmar sedan lika utmattad är jag nu. God Natt!