Idag är det tjugofem år sedan jag landade i USA för första gången.
En jobbarkompis på Blomsterlandet skulle åka iväg som au pair till Orlando, Florida, men hoppade av i sista stunden. Hon hade precis träffat en grabb. Jag vantrivdes på jobbet och hoppade in med båda fötterna. Allt gick jättefort och helt plötsligt satt jag på planet till det stora landet i väst. På några få veckor pratade jag med familjen i Orlando, sa jag upp mig från jobbet, sa upp lägenheten och drog iväg.
Jag flög från Arlanda den nittonde och fick sova över en natt på Island, innan jag till slut landade på eftermiddagen i Orlando dagen därpå. Det hade precis åskat och luftfuktigheten var skyhög. Det var som att kliva in i en våtvarm filt. Jag fick nästan en chock. Sommaren i Sverige hade varit rätt så kall och jag hade just inga riktigt tunna kläder med mig.
Mamma Charlie och hennes två söner och de grabbarna jag skulle ta hand om, Mark och Parker, sju och nio år gamla, mötte mig på flygplatsen.
Jag slängdes in i jobbet direkt. Redan nästa dag fick jag städa huset, ta hand om grabbarna när de kom hem från skolan och laga mat. 
Synd att säga att allt gick smärtfritt. Jag hade lite svårt att anpassa mig. Det mesta var helt annorlunda från hemma. Hade också bott själv i sju år. Så det var lite svårt att helt plötsligt bo med andra. Jag hade inget eget rum, utan fick sova på en futon inne på deras kontor.
Charlie var inte lätt att komma överens med och tyckte hon att jag inte skötte mitt jobb 100% blev det avdrag på lönen. Det var sällan jag fick de utlovade 100 dollarna i veckan. Eftersom jag var där olagligt, var jag helt i hennes händer. Kunde inte klaga det minsta för då kunde hon slänga ut mig direkt utan minsta hjälp.
Vid jul hade jag så svår hemlängtan att jag höll på att bli knasig och i början på februari året därpå åkte jag hem. Fem månader tidigare än tänkt. 
Allt var givetvis inte hemskt. Jag umgicks med lite andra svenskar, de flesta också au pairer. Så på helgerna hängde vi på baren Bennigan´s, då ingen hade ett eget hem vi kunde vara i.
Jag gick mycket på bio. Besökte Kennedy Space Center flera gånger. Åkte ofta ut till stranden och badade. Kuriosa. När jag första gången pratade med Charlige i telefon, sa hon att de bodde nära stranden. Det tog en timma att köra till Cocoa Beach. Det anser inte jag nära. När jag bodde två kvarter från Vätterstranden, då hade jag nära till stranden.
Själva Florida var kanon, varmt och härligt och nästan varje eftermiddag åskade det. Vilket jag älskar. Fanns mycket att göra och hade otroligt rolig shopping. Det mesta här var billigare än hemma.
Trots att allt inte riktigt gick så bra, ångrar jag inte en sekund att jag åkte dit. Vad hade jag varit idag om jag inte hade åkt? Hade jag fortfarande jobbat på Blomsterlandet? Fortfarande bott i en liten etta på Torpa? Med all säkerhet hade jag i alla fall inte rest runt i hela USA och besökt alla femtio staterna. Resan förändrade mitt liv totalt och jag kommer för alltid var evigt tacksam för att jag fick chansen att ge mig iväg sommaren 1993. Det gick snabbt, men det var det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv!
 
Det finns platser som jag skulle vilja åka tillbaka till om och om igen, men de ligger sanslöst långt från precis allt. Längta kan jag i alla fall göra, även om jag kanske aldrig kommer komma till dem igen, så får jag vara glad att jag i alla fall besökt dem en gång.
WHITE SANDS NATIONAL MONUMENT, NEW MEXICO
Det finns massor att beska i New Mexico, men just inte nere runt White Sands. Det är många långa mil för att ta sig dit och många långa mil för att hitta andra större platser att besöka. Är så lycklig att jag förra året äntligen hade tillfälle att besöka monumentet. Den kritvita sanden, eller rättare sagt gipsen, var så otroligt häftig att skåda och gå på. Hårdare än sand, så dynorna var rätt lätta att ta sig upp på. Tänk inte ens tanken på att försöka titta dig omkring utan solglasögon! Kändes som om ögonskulle explodera när jag för en kort sekund tog av dem. Sanden är sanslöst vit! Men jösses vad läckert!
OATMAN, ARIZONA
Oj, vad jag vill åka tillbaka till de urgulliga åsnorna i Oatman! De var så gulliga att jag inte ville åka därifrån. Överallt gick de i den gamla gruvstaden. Som nu kallas för spökstad men flödar av liv. Små butiker, restaruanger, hotell och så dessa härliga åsnor. Blev totalt störtkär i varenda åsna jag såg.
Tyvärr ligger det lite avigt till. Kommer man väster ifrån är vägen helt ok och det är bara halvlångt till Lake Havasu. Kommer du från Kingman, nordöster ut, måste man köra på en otroligt smal och krokig väg. Nu är all möda värd det när man får syn på första åsnan. Men Oatman är inte ställe man bara svänger in till och tar en titt. Det tar några timmar.
DE TÄCKTA BROARNA I MADISON COUNTY, IOWA
Runt Winterset i Madison County finns flertalet täckta broar att skåda. Den ena finare än den andra. De är byggda så för att skydda brädorna i själva körbanan. Jordbruksnaturen runt Winterset är också vacker. Men för att ta sig hit måste man köra förbi en herrans massa mil av majsfält och åter majsfält och dem tröttnar man väldigt fort på. 
TWISTERMUSEET, WAKITA, OKLAHOMA
Det skulle vara jätteroligt att åka tillbaka till lilla, 500 invånare, Wakita igen. För att se om Twistermuseet fortfarande finns kvar. Det är trots allt tjugotvå år sedan de gjorde filmen. Problemet är bara att man har aldrig har vägen förbi Wakita. Här talar vi evigheter borta från precis allt och så finns det inget speciellt intressant på vägen. Många platta sädesfält och spikraka smala vägar.
FORK, WAHSINGTON
En annan lite stad som fått besökare pga av en film. Här utspelar sig Twilightfilmerna i boken. Det skulle vara otroligt roligt att också åka hit för att se hur staden numera ser ut. Vid besöket 2009 fanns det flera butiker som bara hade med filmen att göra. Fullt med saker som relaterade till böckerna och filmerna. Undrar hur det är nu?
 
WALL DRUG, WALL, SOUTH DAKOTA
Mitt ute i ingenting ligger ett mindre köpcentra som började med att servera gratis isvatten på 1930-talet och de serverar det fortarande. Här finns massor av småbutiker som säljer cowboyrelaterade grejer, givetvis också turistkrafs. Här finns ett litet fint kapell, konstmuseum och jag vet inte allt. Otroligt roligt ställe. Är man i Mount Rushmore, kan man gärna ta extrasvängen med ca 25-30 mil fram och tillbaka för att besöka lilla staden Wall och närliggande Badlands National Park. 
TALKEETNA, ALASKA
Inte nog med att Talkeetna ligger långt, långt bort. Det gör Alaska också. Men all möda som det är att ta sig hit. Evighets lång flygresa till Alaska och sedan lång bil, tåg eller bussresa hit. Men väl värt allt besvär. Så gulligt och mysigt att det inte är klokt och så har de jättegod mat här också.
BORREGO SPRINGS, KALIFORNIEN
Vad de lever på som bor här är för mig en gåta. Tog evigheter att ta sig hit på den smala krokiga vägen. Men alla de häftiga plåtstatyerna var klart mödan värt. Jag såg bara några stycken, men det ska finnas hundratrettio stycken. Vackrast var klart den enorma draken. Skulle gärna åka hit igen och leta reda på fler än det tiotal jag såg.
PEARL HARBOR, OHAU, HAWAII
Väl på Ohau är det inte långt till själva Pearl Harbor. Det ligger i andra ändan på Honolulu från Waikiki Beach sett.  Då är det ett måste. Men för att ta sig till Honolulu måste man stå ut med många långa flygtimmar. Öarna ligger verkligen långt bort i det stora blå.
RACHEL, NEVADA
Först kommer ingenting och sedan kommer det en massa ingenting till och sedan lite till och sedan är du framme i Rachel. Den lilla staden, mer by, som kommit till, pga många konsipirationsgalningar som tror att amerikanska regeringen gömmer utomjordingar i Area 51, heter egentligen Nellis Airforce Range, och som ligger precis bredvid.  Byn som är en samling av några hus, trailers och en restaurang/butik är väl värt ett besök. Här är bara så galet knasigt med alla alienreferenser. Men det tar ett tag att ta sig hit om man så säger....
 
Det var några platser som jag gärna skulle besöka igen, men som jag är tacksam och glad för att jag åtminstone har besökt en gång i livet.
 
 
 
Skanning av kvitton fortsätter. Det är mycket nu.
Nu har jag blivit så ressugen att jag blir knasig. Saknar den underbara känslan att sätta sig i planet och veta att jag har en hel resa framför mig. Saknar till och med att stanna på en mack o tanka. Det är något speciellt med det. Jag kan inte förklara varför jag älskar att flyta in på en mack. Titta runt på om de har något roligt onödigt som jag bara måste ha. Saknar till och med ett toabesök på en mack eller dyligt. Att aldrig veta hur de kommer att vara. De kan vara allt från jättefina till varför har någon pinkat på golvet?
Att stanna vid vägkanten och bjudas på fantastiska vyer. Att aldrig vet vad som döljer sig bakom nästa krök. Jag älskar den känslan av frihet som jag får när jag sitter där med kartboken i knäet. Letandet av motell, där man heller aldrig vet vad som väntar en. Fint och trevligt med bra frukost eller blir det en sådan där kväll då man kör och kör och till slut tar ett bara för att man vill ligga ner NU. Vilken kvalitet det än må ha.
Jag älskar att vara ute och resa. Få sinnet fullt med intryck. Att jag redan varit ute och rest två gånger i år, är redan glömt. Jag vill bara packa väskan och dra iväg. Men resekvoten för i år är som sagt redan fylld och det är bara att vänta till maj nästa år. Då en ny USA-resa väntar.
Sedan väntar två stora resor under 2020. Så nu får jag lov att spara och åter spara. Under tiden får jag göra små dagsresor med tåg runt om i Sverige. Det lugnar reshysterin lite i alla fall.