Jag kan inte riktigt svara på varför jag älskar att spendera så mycket tid i bil eller något slags fordon där jag kan sitta i framsätet. Kan ha att göra med att det inte fanns så mycket pengar när jag växte upp, det enda vi hade råd med var att ta bilen mellan mjölkningarna, som vi säger, eller när vi packade kylväska med kvällsmaten och sedan gav oss iväg och åkte höger, vänster, vänster och sedan stannade någonstans längs med vägen och fällde upp vårt campingbord och åt. 
När det åskade, vilket det ofta gjorde på nätterna när jag växte upp, fick vi gå ut och sätta oss i bilen tills det hela vad över. Det var många gånger som vi sov hela nätter ute i bilen. 
Mamma och pappa kanske tyckte det var jobbigt, men jag har bara härliga minnen från min uppväxt. Varje stund ute i bilen blev ett litet äventyr, även om den bara stod precis utanför huset.
Troligen är det väl därför som mina favoritsemestrar alltid har varit när jag får ge mig ut på bilsemestrar. Har roligt på andra resor också, men inget slår att susa fram på vägarna någonstans. Måste inte vara USA, även om det nu finns väldigt mycket väg där. Har haft härliga bilsemestrar i Norden också. Min första stora bilresa var E4 upp igenom Sverige, E75 i Finland och sedan E6 igenom Norge ner till Göteborg och hem igen. En strecka på lite över 400 mil gjord på en vecka. Lämnade inte bilen många gånger, sov i den också. Men oj vad kul jag hade!
Min första resa runt USA 2001 körde jag 1364 mil på 28 dagar. Blåste igenom 22 stater, susade fram på spikraka vägar eller på grymt krokiga. Den mest fantastiska resa jag någonsin gjort. Det var jag, bilen och vägen i underbara fyra veckor.
2009 var jag ute i tre veckor. Tyvärr krockade jag och missade att skriva upp hur många mil första bilen gått när jag bytte den på Spokanes flygpplats i Washington State. Men beräkningarna jag gjort i efterhand visar på att jag troligen körde runt 1000 mil under denna sista ensamresa. Ok, bara två veckor var på egen hand. Första veckan hade jag med mig Sara för första gången och vi gjorde en Twilighttour, i både filmens och bokens tecken.
Under årets första resa körde vi, ok Pelmas, jag satt bara och talade om vart han skulle köra, 771 mil på 16 dagar. Kan ha något med att göra med att han alltid ville köra lite till varje dag. "En stad till hinner vi till innan klockan blir för mycket."
Under årets andra USA-resa blev det också rätt många mil. Bästa bästisen rattade runt 654 mil i sex stater. Inte illa för någon som hatar att köra bil. På våran första resa ihop 2012, delade vi på körningen ett tag. Men bästisen körde merparten av resan. För när jag skulle köra, skulle jag också läsa kartan. Hon blir åksjuk bara hon sneglar ner i kartboken. Vilket resulterade i att vi körde fel en gång för mycket. Så vi kom överens om att det är bättre att hon kör och jag läser kartan. Det blev 618 mil igenom sjutton stater. Det konstiga är att det känns som om vi körde mer under den resa än under årets. 
Men som sagt, jag älskar att spendera tid i bilen. Helst skulle jag givetvis vara den som kör, men det går ju inte numera på grund av min MS. Men jag älskar att läsa kartan, så jag har det rätt bra i passagerarsätet också. Bara jag får vara ute på vägarna är  jag lycklig! Så tack alla som följer med mig och förgyller mitt liv.
 
 
 
 
 
Det finns inte mycket plats kvar inne i mitt sovrum/museum, för att sätta upp bilder och minnessaker. Men jag hittade lite över dörren in till en av garderoberna. Lite samlade jag på mig på senaste USA-resan, kort, vykort och lite annat. Kan inte låta bli att ta med mig lite saker hem. Älskar att titta på alla mina hemslöpade prylar och minnas resan jag gjort. 
Håller jag nere med prylarna och håller mig till lite kort, så finns det plats för sex resor till. Några lite undanskymda av sängen. Men risken finns ju att det kommer bli flertalet fler USA-resor. Har en plannerad nästa år och ytterligare en 2019. Vill det sig, så kan jag nog pilla in ett par stycken till de närmaste åren. 
Det är underbart att resa!
 
Att gå hemma och dra är bara härligt om man har ett jobb att gå tillbaka till.
Att veta att man aldrig kommer att kunna arbeta mer i sitt liv är ingen rolig tanke. Att ha en ändlös räcka med dagar att orka göra någonting på. Att orka göra saker trots att jag mår dåligt. Att en kronisk sjukdom har ställt till det så att jag måste ändra om hela mitt liv är jobbigt värre att tänka på. 
Detta dövar jag med mängder med biobesök och resor. Då lättar trycket ett tag. Jag får något annat att tänka på.
Under några dagar eller veckor, beroende om det är bio eller resor, fylls med huvud med något annat än total hopplöshet. Sedan byggs melankolin upp igen och minst ett biobesök är ett måste efter ett tag. Allt för att få in hjärnan på nya spår.
Det är inte länge sedan jag kom hem från en resa, men suget efter en ny har redan infunnit sig. Behöver verkligen inte vara en lång resa till tex USA igen. Det orkar jag inte. Men en dag i Stockholm med lite musiebesök, biobesök, givetvis, och bara vara i den stora staden, skulle nog vara läge för.