Jag älskar filmmusik! 
Bakgrundsmusiken, score, och alla annan musik i filmerna. Det kan vara allt från en tysk visa till hårdrock till opera och allt där emellan.
Det ger sångerna, musiken en extra dimension när jag får en minnesbild till dem. Något som gör att jag minns musiken bättre. Kommer ihåg filmer bättre också om jag kan komma ihåg en scen här och där när jag hör en sång.
Mest lyssnar jag på bakgrundsmusiken, nutidens klassiska musik kan man säga. Stora bombastiska stycken får min puls att höjas och lyckan kommer sipprande. Speciellt långa stycken, runt 10 minuter, då kan jag verkligen nörda ner i filmen. Men för tillfället är det magert med så långa stycken istället är det korta en till två minuters stycken som favoriseras. Det gillar jag inte alls. Jag vill kunna försvinna in i musikens underbara värld ordentligt innan det byter till nästa melodi. Korta sånger hinner jag knappt uppfatta.
Nej, tacka vet ja när Hans Zimmer dånar igång i Gladiator i över tio minuter eller Tom Holkenborg aka Junkie XL trummar på i 300: Return Of An Empire. Då fylls jag av exstas och dansar runt i lägenheten i pur lycka.
Jag vill ha långa musikstycken! Ge mig dånande musik i tio till femton minuter jag ler som en galning.
Jag älskar filmmusik!
 
 
I min unga ungdom hade vi just bara två LP-skivor att spela.
Det var Djungelboken och Jesus Christ Superstar. Vi spelade dem jämt och ständigt. Hela tiden. De blev fruktansvärt repiga och hoppiga.
Det hakade upp sig eller hoppade över delar av sånger men det var ju det enda man visste om på den tiden. Jag kan nästan sakna det där speciella knastret som blev när lyssnade på dem ofta. Inte när de hakade upp sig, men det charmiga knastret.
Varje gång jag hör Jesus Christ Superstar blir jag galet nostalgisk. Ser den gamla skivspelaren framför mig och hur jag dansade runt och sjöng med.
Djungelboken var både med sångerna och talet. Kunde varje ord men upptäckte flera år senare när jag såg filmen igen, att de inte varit i helt rätt ordning och mycket saknades.
Men det var inget jag visste då. Det var gamarna, Baloo, Shere Kahn och alla de roliga figurerna i en härlig röra.
De båda skivorna ger mig härliga minnen.
 
 
 
Jag är väldigt känslig för hur musik och röster låter. Inte om det är högt, utan hur hamonierna låter. 
Att jag inte gillar när det är det låter falskt är en sak. Utan hur saker och ting harmonerar och då inte bara musik, utan även röster.
Det finns sportkommentatorer som jag inte klarar att lyssna på, men andra som jag kan sätta på hockeymatcher eller skidtävlingar bara för att deras röster är så behögliga att lyssna till. Älskar att titta/lyssna på Vasaloppet tack vare Jakob Hård och Anders Blomqvist. Radiosportens Christer Olsson har inte bara underbara ordvändningar för alltiing, han låter bra också. 
Det finns kommentatorer som jag absolut ogillar, inte för vad de säger, utan för hur de låter. Hur jobbigt som helst när det är någon sport jag verkligen vill se.
Men det gäller inte bara sportkommentatorer, sångare också. Extra jobbigt om jag gillar låten i det stora hela, men inte sångaren. Då slutar jag lyssna åp den. 
Det är helheten som är det viktiga för mig när jag lyssnar på musiknte vad sången handlar om. Utan hur allt låter ihop. 
Jag går sällan på musikframträdanden pga av detta. Låter det hela lite halvfalskt här och var får jag nästan panik. Och då ska vi inte tala om små söta bankörer som skrålar och sjunger sanslöst falskt. De får vara hur gulliga som helst, jag klarar inte att avlyssna till dem.
Har aldrig gillat Tom Cruise pga hans röst. Lite för ljus och lätt pipig. Tacka vet jag Sam Worthington,Idris Elba och Mel Gibson! De kan jag lyssna till hur mycket som helst.
Det är nästan jobbigt att vara så känslig för hur det hela låter, när jag är på en film och någn skådespelare inte låter bra. Helen Hunt är en sådan. Hennes röst låter hela tiden så ansträngd. Jobbigt när man älskar filmen, Twister bla.
Gick inte på Rickie & The Flash med Meryl Streep för att hon lät som krossat glas när hon sjöng. Vilket var meningen då hon spelade stor rockstjärna på dekis. I Florence Foster Jenkis sjunger hon sanslöst falskt, om igen med mening, men där klarar jag det bättre, för filmen är så otroligt charmig.
Men det behöver inte bara vara musik och röster som jag går igång på. Häftigt ljud på en film, med massa små detaljer att rysa av lycka över. Ett lite ping där, ett stort bra här och det härliga ljudet av ett light saber i Star Wars-filmerna. 
Det är helheten som gör det. Hur det harmoniserar ihop.