Jag är väldigt känslig för hur musik och röster låter. Inte om det är högt, utan hur hamonierna låter. 
Att jag inte gillar när det är det låter falskt är en sak. Utan hur saker och ting harmonerar och då inte bara musik, utan även röster.
Det finns sportkommentatorer som jag inte klarar att lyssna på, men andra som jag kan sätta på hockeymatcher eller skidtävlingar bara för att deras röster är så behögliga att lyssna till. Älskar att titta/lyssna på Vasaloppet tack vare Jakob Hård och Anders Blomqvist. Radiosportens Christer Olsson har inte bara underbara ordvändningar för alltiing, han låter bra också. 
Det finns kommentatorer som jag absolut ogillar, inte för vad de säger, utan för hur de låter. Hur jobbigt som helst när det är någon sport jag verkligen vill se.
Men det gäller inte bara sportkommentatorer, sångare också. Extra jobbigt om jag gillar låten i det stora hela, men inte sångaren. Då slutar jag lyssna åp den. 
Det är helheten som är det viktiga för mig när jag lyssnar på musiknte vad sången handlar om. Utan hur allt låter ihop. 
Jag går sällan på musikframträdanden pga av detta. Låter det hela lite halvfalskt här och var får jag nästan panik. Och då ska vi inte tala om små söta bankörer som skrålar och sjunger sanslöst falskt. De får vara hur gulliga som helst, jag klarar inte att avlyssna till dem.
Har aldrig gillat Tom Cruise pga hans röst. Lite för ljus och lätt pipig. Tacka vet jag Sam Worthington,Idris Elba och Mel Gibson! De kan jag lyssna till hur mycket som helst.
Det är nästan jobbigt att vara så känslig för hur det hela låter, när jag är på en film och någn skådespelare inte låter bra. Helen Hunt är en sådan. Hennes röst låter hela tiden så ansträngd. Jobbigt när man älskar filmen, Twister bla.
Gick inte på Rickie & The Flash med Meryl Streep för att hon lät som krossat glas när hon sjöng. Vilket var meningen då hon spelade stor rockstjärna på dekis. I Florence Foster Jenkis sjunger hon sanslöst falskt, om igen med mening, men där klarar jag det bättre, för filmen är så otroligt charmig.
Men det behöver inte bara vara musik och röster som jag går igång på. Häftigt ljud på en film, med massa små detaljer att rysa av lycka över. Ett lite ping där, ett stort bra här och det härliga ljudet av ett light saber i Star Wars-filmerna. 
Det är helheten som gör det. Hur det harmoniserar ihop.
Sitter och lyssnar på musiken till Justice League av Danny Elfman. 
Att kompositörer blir stämda när de stjäler från andra kompositörer det förstår man ju. Men när de stjäler rakt av från sig själva. Hur fungerar?
I Justice League finns en ganska lång slinga med som kommer från Dannys musik till Hulk, från 2003. Kommer Hulken också vara med bland alla DCs superhjältar också?
När jag lyssnade på Drop Zones musik, som Hans Zimmer har skrivit, får man reda på var Pirates of the Caribbeans superkända tema kommer ifrån. Det är ett helt stycke rakt av. Det intressanta med det är att det är inte Zimmer som skrivit musiken till den första Pirates-filmen. Det är Klaus Badelt, men Zimmer står som överproducent. Vad innebär det? Att istället för att stämma Badelt, så finns han med som producent eller godkände inte filmens regissör musiken och Zimmer la till sin slinga från Drop Zone? För det rycktas att det är han som skrivit musiken. Vilket man förstår när man hör Drop Zone. Om det inte vore för att ett långt stycke är mer elektroniskt, så skulle det kunna komma rakt av från Pirates första film. Hmm...
 
Jag älskar verkligen bakgrundsmusiken i filmer. Ibland kan jag gå på en film just för kompositörerns skull. Det var meningen att Tom Holkenberg aka Junkie XL, skulle komponerat musiken till Justice League. Han som skrev den fantastiska musiken till Mad Max: Fury Road, bland annat. Men han fick sparken när Joss Whedon tog över regissörpinnen efter att Zack Snyder tvingats hoppa av pga familjetragedi.
Nu blev det Danny Elfman istället och jag är väl sådär glad över det bytet. Hans musik är ok, men jag har aldrig tyckt att den är fantastisk. Finns spår här och där som är bra, men aldrig sådana där som jag blir toklycklig över.
 
Jag älskar Hans Zimmers musik!
Det som gör att han sticker ut från andra filmmusikskompositörer är, i mitt tycke, den fulla ljudmattan. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det hela. Men det känns aldrig som hans musik skramlar tomt. Harmonierna passar ihop, alla intrument fyller ut ljudet. Något som jag tycker märks väl när man hör Pirates of the Caribbeans senaste musik. Han har lämnat över dirigentpinnen till Geoff Zanelli och hans egenkomponerade partier skramlar väldigt tomt.
Hans har också en otrolig bredd när det gäller musiken han skriver. Det kan vara allt från mäktiga körer, pianobasserad, gitarrslingor och rytmisk storslagenhet. Jag kan gå på filmer bara för han har skrivit musiken. Det är bara ett fåtalgånger som jag inte gillat hans musik. Han har också ofta tydliga teman, dvs att du känner igen från vilken film den är när du hör den. Det gillar jag.
Hans musik gör mig upprymd, lycklig, sorgsen och galet tokig. Hans musik lämnar mig aldrig oberörd. Favoriterna är från Thelma & Louise, Gladiator, Inception, Pirates of the Caribbean 2-4, Interstaller och många fler.
 
Hans konsert var helt fantastisk! Jag önkar att han verkligen kommer tillbaka till Sverige igen. Den blev bara bättre och bättre, jag var i exstas! Men det roliga är att minnet som starkast stannat kvar i mitt minne, är inte från någon av mina favoritfilmer, även om jag nästan rördes till tårar av gitarrsolot i Thelma & Louise och blev galet lycklig när Lebo M drog igång Lejonkungen. Nej, det är det lilla xzylofonsolot som inledde efter pausen och var från True Romance. Just då kände jag inte igen det. Har inte hört det sedan jag såg filmen, som jag inte gillade. Men nu rullar musikstycket ständigt i mitt huvud. Underbart!
Nu ser jag fram emot Chris Nolans film Dunkirk, både för filmens skull och speciellt då, för att Hans skrivit musiken.
Hans Zimmer Forever!