Det finns tunga draman och så finns det svenska tunga draman.
Den som tänkt se filmen ska sluta läsa nu för jag kommer avslöja hela handlingen och slutet. Fast man fattar ganska så direkt vart det kommer barka hän. Det är bara hur det kommer göras som först är i lite dunkel.
Filmen handlar om arrendebonden Agne, det är i slutet på 70-talet, det trälas och slits. Säteriägaren fill förnya, men Agne vill göra allt som det gjorts i flera generationer. Han vill att hans tonårige son så småningom ska ta över, men han är mer intresserad av fåglar. Här finns också en otrogen kämpande fru och en yngre son.
Det är skitigt, mörkt och bedrövligt. Här finns inget som muntrar upp. Ibland är det så sanslöst eländigt att jag kan inte annat än skratta.
Regisören Jens Assur är i grunden stillbildsfotograf och det märks. Han talar inte i scener utan i bilder. Vissa scener känner jag igen från hans sätt att arbeta som fotograf.
Är filmen dålig? Absolut inte. Reine är fantastisk som Agne. Men det är VÄLDIGT tungt. En sådan där film som alla kritiker älskar och den kommer säkert att vinna massa priser. Men jag kommer inte rekommendera den till någon. Jag ångrar verkligen inte att jag gick på den. Men det är verkligen ingen film som muntrar upp. Mend det är heller ingen film som jag kommer glömma i första taget.
Det sägs inte mycket i filmen. Dialogmanuset kan inte täcka två A4 ens. Det tar nog nästan tio minuter innan första ordet sägs och då är det hallå och sedan sägs inget på ytterligare kanske fem minuter. Många situationer förklars inte, som när Agne medvetet sågar tummen av sig. Ingen reagerar och det verkar som om han bara gör det för att få sonen att hjälpa till mer. 
Agne skunker djupare och djupare ner i fördärvet och en dag, när resten av familjen tagit en semesterdag, får han en knäpp och skjuter alla sina kor. Han hamnar givetvis på psyket. När han senare kommer hem dröjer det inte länge förrän han tar livet av sig genom att ta en stor sten, som han brutit upp i början av filmen och hoppa i älven. Filmen slutar sedan med att tonårssonen går ut till ladugården och börjar arbeta. Fadern lyckats i sitt uppsåt och sonen tvingas ta över? 
Som bonddotter som växte upp på sjuttiotalet, känner jag igen mig, men vi hade lite roligare emellanåt i alla fall. Så nu över till några klagomål ur bonddottersynvinkel. När Agne säger att han är färdig med vårsådden står han på en åker som bara är plöjd. De skördar långt innan de har kört färdigt höet och hur han skrapar ur koskit gör mig nästan hysterisk. Finns ingen rim och reson i hur han gör. Fanns det ingen i filmteamet som varit i närheten av ett lantbruk? Eller skulle det bara visa hur ineffektiv Agne var i allt han gjorde?
Men som sagt, jag ångrar inte att jag gick på den. Fantastiskt skådespel och fantastiskt foto om än väldigt mycket elände.
 
 
Idag får jag äntligen gå och handla garn på Lerdalaboden igen!
Ok, nu låter det som om det var flera år sedan och inte några få veckor sedan. Men jag älskar verkligen att försvinna in bland allt garn och bara njuta. Känna på garnet, hitta nya färger och låta huvudet fyllas av nya idéer. Jag kan inte förklara den frid jag känner när jag kan glida runt bland hyllorna.
 
Jag saknar så den tiden då jag kunde gå dit med bilden jag skulle sy och titta ut vad för garn jag skulle behöva. Jämföra färger och nyanser. Inte lika roligt att leta i mina garnaskar här hemma. Men tyvärr säljer de inte brodergarn i ylle längre. Försäljningen sjönk för mycket och priset gick för mycket åt andra hållet. Så tråkigt!
Men jag får vara glad de gånger jag får glida in bland allt garnet och köpa ett nystan stickegarn eller två.
Mera garn åt folket!
 
Det har tagit lite tid, men till slut blev den färdig. Bakgrunden var lite halvtråkig att sy. Men själva scenen från Disney's Dude Duck är så hysteriskt rolig att jag bara var tvungen att sy den. 
Kalle och hästen är givetvis sydda för sig och bakgrunden för sig. Repet är en liten bit snöre som jag sytt dit för sig själv. 
Valde att göra originalbakgrunden, istället för gulcirkel och svart ruta, som de andra serieserierna är gjorda med. Kommer att placeras med dem ändå. Alla mina seriefigurer hör ihop på samma vägg. Bakgrunden var drog sig i massor och var omöjlig att få åtminstone någorlunda rät. Den ville inte alls lyda alla mina dragningar hit och dit. 
Älskar den här scenen. När hästen klär ut sig till ko och säger mmmmmmu, dör jag av skratt varje gång. Så underbar. När jag fick syn på bilden på nätet bara visste jag att jag var tvungen att sy den.
 https://www.facebook.com/ingalillshandarbetshistoria/