Så har jag nu hört alla bidragen på CD. En del låter bättre, andra hör jag allt för väl alla hemska detaljer. Men ingen gör mig galen av lycka. Magert år, lite mellanmjölksaktigt. Flera halvbra, men mycket dåligt.
 
YOHIO - TO THE END ***
Inte dålig, nu när jag slipper se honom, men den fastnar inte. Trots att den liknar Ulrik Munthers bidrag från förra året.
 
MAHAN MOIN - ALEO ***
Klart en av favoriterna. Älskar rytmen i refrängen. Men den har några konstiga parti som drar ner betyget.
 
LINUS SVENNING *
Inte min kopp te.
 
ELISA - CASANOVA -
Så gammaldags uselt att jag rodnar.
 
ALVARO ESTRELLA - BEDROOM ***
Med en sångare med rivigare röst hade jag nog gillat den mer. Nu är den OK.
 
ELLEN BENEDIKTSSON - SONGBIRD **
Den får mig att tänka på Anouks Birds från förra årets Eurovision. Ingen dålig jämförelse men samtidigt irriterar det mig. Anouk var såååå mycket bättre.
 
SYLVESTER SCHLEGEL - BYGDENS SON -
Hellströmsprog av värsta sort.
 
HELENA PAPARITZOU - SURVIVOR ***
Älskar refrängen men avskyr versen.
 
JEM - LOVE TRIGGER **
För mycket komp.
 
THE REFRESHMENTS - HALLELUJAH -
Att rockabilly kan svänga så lite.
 
MANDA - GLOW **
För lite glöd.
 
PANETOZ - EFTER SOLKSEN **
Det svänger bra men jag AVSKYR svensk rap.
 
PINK PISTOLS - I AM SOMEBODY ***
Fullt ös i refrängen men refrängen drar ner betyget.
 
SANNA NIELSEN - UNDO ****
Med en sämre sångerska hade låten inte varit något alls. Men Sanna gör hela låten. Hon är fantastisk. Jag gillar den men saknar det där lilla sista. Speciellt när jag bara hör Sanna.
 
LITTLE GREAT THINGS - SET YOURSELF FREE *
När inget distraherar hör jag hur ointressant den är.
 
 
MARTIN STENMARCK - NÄR ÄNGLARNA GÅR HEM ****
Svag början men när han kommer till refrängen då är jag såld. Sedan blir den bara bättre och bättre. Årets största favorit men ändå inte låten jag kommer lyssna på om och om igen, år ut och år in.
 
OUTTRIGGER - ECHO ***
Lite mer i rösten på sångaren så kanske. Men den rockar på bra.
 
EKO - RED **
Stör mig både på att den låter som temat från TRON Legacy och att hennes röst inte passar in.
 
OSCAR ZIA - YES WE CAN **
Lillvalpen svänger på bra men jag tillhör helt fel åldersgrupp för det här.
 
SHIRLEY CLAMP - BURNING ALIVE -
Nu slipper jag se henne men det minimerar bara lite. Måste ju fortfarande höra henne.
 
STATE OF DRAMA - ALL WE ARE **
Gullig allsångskör men annars ganska blekt.
 
CAJSASTINA ÅKERSTRÖM - EN ENKEL SÅNG *
En för enkel sång.
 
ACE WILDER - BUSY DOIN' NOTHIN' ****
Blir bättre och bättre. Går inte riktigt att sitta still och den är väldigt lätt att sjunga med i.
 
JESSICA FOLCKER FEAT DR ALBAN **
Jessica sjunger bra men den är lite avslaget ointressant.
 
ALCAZAR - BLAME IT ON THE DISCO ****
Låter precis som Alcazar alltid gör, på både gott och ont. Går inte att hata men Stay The Nights skugga är allt för stor.
 
I.D.A - FIGHT ME IF YOU DARE -
Låter helhemskt på CD. HÅLL KÄFTEN!
 
JANET LEON - HOLLOW **
Två låtar i en som inte alls hör ihop.
 
AMMOTRACK - RAISE YOUR HANDS ***
Medryckande rock men ändå inte.
 
JOSEF JOHANSSON - HELA NATTEN *
Lite bättre när jag slipper se honom. Men ändå inte.
 
LINDA BENGTZON - TA MIG -
Se Josef Johansson men med henne i stället för honom.
 
ELLINOR HOLMER - EN HIMMELSK SÅNG -
Känner mig som om jag sparkar på en gullig hundvalp när jag ger den dålig kritik. Men den är så mesig att jag får utslag.
 
ANTON EWALD - NATURAL *
Valpen kan verkligen inte sjunga! Håll dig till dansen istället!
 
Christer Björkman har sagt att det finns tre stycken potentiella Eurovisionvinnare i årets startfält. Vilka då? Jag kan bara komma på två, Sanna och Helena. Den tredje är det Alcazar? Supersnyggt nummer men låten i sig själv saknar det lilla extra. För han menar väl inte, Gud förbjude, Valpen?
 
 
 
Efter en 2,5 timmar lång tågresa, med massor broderande, var jag åter hemma i det svensktalande landet  i öster. Jippi!
Två fina biografer besökte jag. Ok, Palads såg för grilligt gräslig ut på utsidan men väldigt fin inuti. Med undantag för damtoaletten på entréplan. Aldrig har jag varit med om att en damtoalett luktar så mycket urin. Var tvungen att titta efter att jag gått rätt.
Palads hade egen godisbutik som var FULLSTOPPAD med godis och lite popcorn.
På Palads blev det två filmer.
Lone Survivor om hur ett uppdrag i Afghanistan går fel. Väldigt fel. Kan för mitt liv inte förstå att någon frivilligt vill ut och kriga i okänt land. Att försvara sitt eget land, ja. Men annars, nej. Filmen är välgjord och riktigt så spännande trots att jag vet att bara en överlever. Men det blir lite väl utdraget och Mark Wahlbergs ensamma överlevare är lite för brorduktig för att det ska kännas helt trovärdigt. Så också sättet de andra tre i teamet dör. Det har blivit väldigt överdrivet. Det är ju också rena fantasier då de fyra delade på sig och överlevaren inte var i närheten av de andra tre när de dog.
Eric Bana gör en mindre roll som befäl, som också dör, snyft. För jösses vad den karln är läcker! Även i skägg och risigt hår.
American Hustle. Fantastiskt skådespel! Tur det för i övrigt kändes den evighetslång. Tar den aldrig slut? Men som sagt skådespelet är lysande. Christian Bale som småfet och med överkammad flint är helt sanslös. Regisören har också fått till 70-talets alla hemska detaljer in i minsta lilla pryl. Till och med på sättet Bale skjuter upp sina glasögon andas 70-tal. Att det även är mode i rörelser. Men som sagt den känns otroligt låååång. Det pratas och pratas och pratas. Men problemet är väl att jag inte gillar någon speciellt mycket. Hur bra de än spelar.
Familien, på danska. En Familj på svenska. En familj samlas för begravning då fadern tagit livet av sig. Då kommer all gammal byk upp till utan. Det kommer aldrig riktigt fram varför han, efter så många år som alkoholist och med piller knaprande fru, tar sitt liv. En hel drös massa annat elände kommer liksom ivägen. Det borde vara tungt och jobbigt för det grälas i stort sett i två timmar. Men det är rörande, jösses vilka liv de levt, och hysteriskt roligt. Meryl Streep, är helt lysande som den pillerknaprande mamman som är stolt över att hon alltid säger sanningen. Även om det är sådana elakheter att man tappar hakan. Bäst är dock Julia Roberts som den äldsta dottern. Hon har aldrig varit bättre! Många hemskheter kommer till ytan och inget just löses upp men trots det känns det som om filmen slutar i dur.
På tisdagen, och på kvällen innan, såg jag resten av filmerna. Köpenhamns äldsta biograf. Nu ombyggd till en rad mindre salonger. Var charmig med pyttesmå toaletter.
One Chance om operasångaren Paul Potts liv innan vinsten i Britain's Got Talent är hysteriskt rolig. Visst, de har ändrat om lite och lagt till lite mer elände och strukit några av de mindre framgångarna. Men det gör inget för filmen är så totalt charmig. Torr engelsk humor, massor av underbar opera och en hel drös med roliga missöden. Jag skrattade, jag grät, jag berördes. Måste bara älska en sådan film.
Nebraska, en bitterljuv historia om gamle Woody som trotts sig ha vunnit 1 miljon dollar i Lincoln, Nebraska. Med en dåres envetenhet SKA han bara ta sig dit från Billings, Montana. Den lätt Alzeimerssjuke Woody förstår inte att det bara är en ploj för att sälja tidningar. Ene sonen följer till slut med honom till Lincoln. På vägen stannar de i Woodys gamla hemort i Nebraska. Där blir den ene mer gniden en den andra när Woody berättar om sin vinst. Filmen är en hjärtevärmare som blandar allvar med stora gapskratt. Bruce Dern som Woody är toppen men bäst är frun June Squibb, båda Oscarsnominerade. Hon må verka elak och bitter men någonstans under alla giftiga kommentarer döljer sig ett varmt hjärta.
Efter sista filmen hade jag två och en halv timma till tåget skulle gå. Traskade lite håglöst runt Köpenhamn. Tänkte först sätta mig på stationen. Men här fanns inget bra stans att sitta. Rätt hemsk station måste jag säga. Så jag traskade på ömma fötter gata upp och gata ner. Hittade några fina änder och ilskna svanar vid en damm.
 
 
 
Biobesök,
Jag har inget emot danskar som personer. De är säkert trevliga. jag klarar bara inte av danska språket.
Jag förstår verkligen inte vad de säger! Eller rättare sagt jag förstår en del, ok, rätt lite. Vissa ord har vi ju gemensamt men andra betyder inte samma sak. Vilket förvirrar. Tills slut pratade jag mest bara engelska. Vilket det flesta förstår och pratar bra.
Stackars servitören på Café Emma, där jag åt min goda men dyra födelsedagslunch, visst inte riktigt vart han skulle ta vägen när han inte fattade vad jag sa eller jag inte fattade vad han sa. Vid betalningen pratade jag engelska. Likt mig förstod han inte mitt språk, erkände han generat.
När jag stannade i en souvenirbutik längs den, i mitt tycke, överreklamerade Ströget, när den engelske killen som jobbade där pratade en het underbar svenska. Kunde kramat om honom! Annars tycker jag Ströget inte har något speciellt att komma med. Ser ut som vilken turistgata i vilken stad som helst. Dyra affärer blandade med turistkrafs, Hennes och Vero Moda. Det var bara Lindex som fattades. Men den kanske låg i andra ändan. Gick inte hela gatan.
 

Nej, det lär nog dröja innan jag åker hit igen. Men det gör inget. Hade i alla fall trevligt på de fina biograferna.
Kul att hitta på något speciellt på min födelsedag.