Syföreningen la visserligen ner förra året efter 112 år. Men de träffas fortfarande och syr en gång i månaden.
Nu när jag ständigt går hemma följer jag också med. Vi har riktigt trevligt. Avslutningen inför sommaruppehållet var hemma hos mig.
Vi började med att sjunga "Jag lyfter ögat mot himmelen", min favortipsalm innan jag läste ett par dikter. Hade hittat dem på nätet. En av Pelle Näver och en kort av Nils Ferlin.
 
Om Ögon
Men sade jag således detta:
De vackraste ögon jag vet
är barnets ögon som ser en stor
och jublande hemlighet
det minsta alldagliga ting:
en stjärna, ett blad, ett bi
och en solstråles lek i en vattenpuss
- som man inte får plaska i!
 
Men sade jag således detta
då tänkte jag inte på de
gamla och stillsamma ögon
som dävnats i årens ve.
Ty då - när de snuddas av glädje
och skimrar en stund och le,
då märkte jag nog att det finns
inga vackrare ögon att se.
 
Under tiden vi syr har vi högläsning. Detta året har vi läst ur Eva Spångbergs bok Tack för livet du gav mig. Det är för det mesta jag som läser. Han precis läsa ut den lagom på sista träffen.
Till fika ska det alltid vara två smörgåsar och en kaka. Jag lagar ju hellre kakor, smörgåsar är inte riktigt i min intresse svär. Men det blev två maffiga mackor och ett par kakor. Sedan syddes det lite till innan de tittade runt i min lägenhet. Systrarna Ingrid, Gunborg och Margit stannade kvar lite längre än de andra och tittade och frågade.
Mamma är med i två syföreningar. Det här är den roliga. Vi syr, läser och pratar. Det brukar bli ett par, tre trevliga timmar. Så också denna gång.
HANDARBETE,
 
Efter promenaden la jag mig läsa ute på balkongen.
Bygger mig en liten mysig hörna där jag och Nikkie kan ligga och slappa. Tack o lov kom hon inte och la sig raklång längs min ena sida som hon gör ibland.
Det var tillräckligt varmt som det var ändå. Fick gå in och svalka av mig lite då och då.
Efter ett par timmar började det blåsa kallt och solen gick i moln. Kände att det var dags att hasa mig in som det var ändå.
 
Varit ett tag sedan nu men idag var det dags för hundpromenad.
Åkte till Nortorpsvägen med Elin. Vill inte gå på vägen med alla lastbilar som kör fram och tillbaka till Farstorps Elstation just nu.
Solen sken och Eddie for iväg som ett skott så fort jag släppte ur honom ur bilen.
Det fläktade inte mycket inne skogen så så fort Eddie hittade vatten hoppade han i eller lapade i sig i massor. Kanske var det varma vädret eller att vi inte varit ute på  ett tag som gjorde att Eddie var lite stirrig. Han brukar springa iväg som skållat troll och komma tillbaka lite då och då för att kolla var jag är. Men idag sprang han bara kortare sträckor innan han vände sig om för att titta efter var jag var. Kanske var det de höga skramlande ljuden från lastbilarna som störde honom. De hörs hela tiden.
Vi stannade till hos mamma som var irriterad på Tuffe, som var på besök. Han hade hoppat i dyigt dike när mamma tagit en kortare promenad med honom. Trots att hon duschat honom tre gånger var han fortfarande mer brun än vit i pälsen.
Tack o lov kom ingen lastbil när vi korsade vägen.
Så mycket lastbilar har det inte kört sedan i höstas. Nu kommer de två och tre i stöten med jämna mellanrum. De skramlar något förfärligt. Ingen lugn och ro här inte.