Wooooooooooooow!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Det finns guidade turer och så finns det guidade turer.
Att få vandra runt på Benficas magnifika stadion Estádio Da Luz, uttalas Lusch, var bortom häftigt.
Enda smolket var guiden som inte den mest mest inprierade personen i världen om man så säger.
Vi kom lagom till jättearenan till en guidad tur.
Det fanns inga tider på deras hemsida, bara att det gick att köpa biljetter som var giltiga i ett år. Men det visade sig att de hade guidningar var tjugonde minut. Vi var runt tjugo personer fårn flera olika länder som gick med.
Tyvärr så hölls guidningen både på protugisiska och engelska. Först fick vi lyssna till en lång radda på ett språk vi inte förstod och sedan kom en mycket kortare version på engelska eller vad det nu var han försökte tala. Som de flesta portugiser så talade han inte speciellt bra engelska.
Han rabblade allt så fort och utan känsla att det oftast var svårt att förstå vad han sa. Hade varit mycket bättre om varannan guidning hade varit på engelska och den andra helt på portugisiska.
Men det förtog inte det absolut häftiga med att få knalla runt inne på storlaget Benficas hemarena.
Jag fick nästan dåndimpen när vi kom ut på läktaren och fick se hela arenan innifrån. Det var sanslöst mäktigt att se det hela.
Vi hade gärna gått på en match men de passade inte alls i tider. En började precis när vi anlände till Lissabon och den andra var samma kväll som bröllopet.
Guidningen var, tack o lov, upplagd så att det fanns mycket, ibland för mycket, tid att fotografera på.
Vi var tre grupper som tog massor av kort, vi två, en familj med tre grabbar i nedre tonåren och en grupp med lite äldre tonåringar.
Vi tog massor av kort så fort vi fick tillfälle.
Vi fick besöka bortalagets omklädesrum. Här hängde tröjor från Benficas lag.Vi fick inte röra dem men gärna sitta vid dem och ta kort. En av de äldre tonåringarna passade ändå på att ta lite en av tröjorna när hon höll händerna bakom ryggen.
Det var ett väldigt spartanskt rum utan några som helst krusiduller förutom de olika skåpen. Här fanns ett kalt massagerum, en allmän dusch och toaletter.
Hade varit roligt att se hur Benficas omklädningsrum såg ut, men jag tror inte ens att vi gick förbi det.
Det var många gångar och trappor hit och dit innan vi på olika platser kom ut på planen.
När vi kom ner på markplan fick vi gå ut igenom spelargången. Det var så mäktig att få gå på samma ställe som flera av världens bästa fotbollsspelare gått sedan den invigdes 2004. Själva Benfica firade för övrigt 120 år i år.
Det var bara dånet av tusentals fanns som saknades när vi kom ut till gräskanten. Så häftigt!
Jag googlade fram att arenan tar lite över 66.0000 åskådare. Uppfattade aldrig om guiden sa det. Ibland gick det inte att uppfatta alls vad han sa.
Hann bara höra att den gamla arenan, som revs 2002, tog hela 120.000 åskådare men hela arenan var ståplats. Nu finns bara sittplatser. Rekordet för den gamla arenan är dock ca 140.000 besökare! Hur det nu gick till?
Vi fick inte sätta fötterna på planens gräs men det gick bra att känna på det med händerna. Så givetvis gjorde vi det!
Inget fick missas att göra av det som var tillåtet.
Men helst hade jag velat springa ut på plan och stoja och stimma som om jag just gjort det avgörande målet i VM!
Det går knappt att beskriva hur det kändes att står där vid planens kant och titta runt på arenans innerplan.
Jag var galet förtjust!
Vi fick också gå in i det rum där laget håller sina presskonferenser. Sätta oss i stolarna på scenen och se ut som om man är med i det hela.
Jag ville ha kort vid allt roligt!
Jag sög i mig allt jag fick uppleva med upprymdhet.
Detta var så galet häftigt!
Något som drog ner betyget lite var att se de stackars tre enorma havsörnarna som satt fastbundna i ena ändan av arenan.
De var tre stycken vithövdade havsörnar och var Benficas maskotar.
Den äldsta, hon på bilden, kallades Vitoria och hon flyger alltid runt arenan med benficas färger fastbunda i benen, innan matchstart.
Den andra kunde fans fotas med innan match och den tredje höll de på att lära upp. Men än så länge var hon inte alls villig att följa order.
Sara undrade om de verkligen satt här i arenan fastbundna hela dagarna.
Jo, det gjorde de men på kvällarna fick de flyga fritt och deras burar är mycket rymliga så de kan flyga i dem.
Lät lite bättre. Till deras försvar så såg örnarna väldigt välskötta ut men ändå hemskt att se dem bara sitta där och titta med sina skarpa ögon.
Vi gick till museet, där burarna skulle finnas, och såg Vitorias bur och den var inte stor, som halva mitt kök, kanske 10&5 meter, och jag har svårt att tro på att hon kan sträcka ut sig fullt ut i den och flyga. De har ett vingspann på lite över 2 meter.
När guidningen var över och vi till slut hade jag svårt att lämna arenan. Jag hade velat sätta mig på en stol och bara ta in den enorma arenan. Bara sitta och känna energin från spelare och fans.
Hade varit så häftigt att få gå på match här. Nåja, det kanske är något för framtiden att fundera på.
Vi tog en vända in i deras museum, som inte bara visade pokaler och annat om Benfica, utan hade allt om alla andra idrotter i Portugal. Här fanns även om världens historia.
Men hela stället var mycket förvirrande och vi gick mest runt och försökte hitta till nästa våning eller ut.
Vi hittade dock Glenn Strömbergs landslagströja i en monter. Han spelade här när Sven-Göran Ericsson var tränare och de vann två cupfinaler ihop.
Vi irrade runt en stund innan vi till slut hittade ut.
Det kanske inte var det mest inspirerande museum jag varit på, mycket mörkt och alla pokaler, små som enorma, så enorma att det krävdes tre personer för att lyfta dem, blev förvirrande att se i alla glasmontrarna. En monter var tre våningar hög. Svårt att känna igen sig och veta om man gått där förut.
Men turen inne i arenan är ett oförglömligt minne! Bland det mest fantastiska jag besökt.
Helt tagen av upplevelsen, även så här dagen efter.
Jag, lilla Ingalill från mörka Småland, har vandrat vid innenplanen på Benficas magnifika hemmaarena!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Kommentera