Vad det bubblar över med alla möjliga idéer i hjärnan på en snart sjuårg liten tjej.
Mitt syskonbarnbarn följde med på min hundpromenad idag. Det tog ett tag att ta oss upp till Abbe. Det var mycket som skulle tittas på och göras. Det är inte tyst två sekunder.
Hon skulle gå som en traktor, dvs med fötterna rejält utåt. Så de påminde om traktorspåren. Eftersom jag är åt det äldre hållet, säger jag, gå som Chaplin. 
Eddie tuffade på framför oss. Lite otålig för att vi inte gick så fort. När han lämnade gula spår i snön, var det hans sätt att skriva brev till andra enligt tösen. Hon berättade att han skrev att han ville träffas någon dag och en massa annat. Det var massa idéer vid varje gul plats i snön. På de bruna platserna, skrev han med extra tjock penna...
Vi hämtade ut en glad Abbe och tur runt både dammen och ladugården. Han joggade runt lite lagom glatt bakom Eddie. Sedan var det dags att ta en lika lugn, hastighetsmässigt, men inte pratmässigt promenad hem igen. 
När vi kom till Bruket hade vi tur att se när byns ende bonde, sågade ner en stor gran. Den for i backen med ett stort brak. Det skapade mer fantasier i huvudet på sötnosen. Jag hängde inte riktigt med i resonemanget om att träden såg ut som ett Luciatåg. Men det var roligt att lyssna på henne.
Efter massor av bus och prat var vi tillbaka hos mamma igen och jag sa hej då.
Det värmer hjärtat att den lilla tösen vill umgås med Moster.
 
 
För att jag ska gilla en actionserie behövs det fyra viktiga detaljer.
1. Snygga karlar. Kan aldrig blir för många av den sorten.
2. Rå härlig humor.
3. Tuffa kvinnor. Får gärna vara tuffare än männen.
4. Lagom häftig action.
Nämnde jag att det måste finnas åtminstone en supersnygg karl?
Strike Back är en brittisk actionserie. Handlar om Section 20, avdelning inom brittiska SAS. De utför hemliga militäruppdrag över hela världen.
Strike Back fyller alla kriterier med råge. Ok, första säsongen var inte så överdrivet rolig och John Proter (Richard Armitrade) var väldigt seriös och ensam. Men det rättade Sky till inför säsong två. Då tog Damien Scott (Sullivan Stapleton) och Michael Stonebridge (Philip Winchester) över. I fyra säsonger fick jag nästan överdos av alla ingredienserna, snygga karlar, rå humor, häftiga kvinnor och lagom överdriven action. Tittade sönder säsong 2-5 mer eller mindre. Serien skulle egentligen vara slut efter säsong fyra, men fansen tjatade till sig en femte. Den hade en ren avslutning för Damien och Mikey.
Men inom tevens och filmens värld är aldrig någonting slut. Tack o lov i detta fallet. Nu har de startat en säsong sex med nya häftiga karlar. Supertuffe britten Thomas "Mac" McAllister (Warren Brown, supergullig i Luther) och jätteläckre amerikanen Samuel  Wyatt (Daniel MacPherson) Här finns också supertuffa kvinnor, Reynolds (Roxanne McKee), Novin (Alin Sumarwata) och deras chef Donovan (Nina Sosanya, chefssekreterare för Hugh Grants Permiärminister i Love Actually). Till och med skurkarna är snygga. Blir nästan överdos på allt det snygga. Det handlar om terrorister, vit makt och pengar. De fem avsnitten som hittills kommit rullar på snabbt. 
Tyvärr får jag vänta på nästa avsnitt, det femte avslutades i en cliffhanger och de är mitt i ett uppdrag. Men britterna följer inga regler när det gäller visande av program. Det kan dröja ett år innan avsnitt sex-tio dyker upp på teve igen. Det är så jobbigt, när jag bara vill se mer och mer och mer av denna häftiga actionserie. Under tiden får jag titta sönder de fem avsnitten som hittills visats och drömma om att det också kommer en säsong sju i framtiden.
Rolig detalj, de båda amerikanarna i serien Scott och Wyatt, spelas av två australiensare, Mikey, med sin vackra brittiska, är amerikan, men McAllister är britt och spelar britt. 
 
Det är roligt att blogga. Ibland sprutar inläggen ur mig och andra dagar är det nästan omöjligt att klämma ur sig ett ynka litet.
För att min MS ska hålla sig på en bra nivå, så håller jag mig mycket hemma i lugn och ro. Blogga har blivit mitt sätt att prata med andra kan man säga.
Det också tur att jag tycker det är roligt, för just nu håller jag igång tre stycken samtidigt. Två resor stundar under våren och de är med olika personer, så då vill jag inte ha dem på samma blogg. De går också till helt olika länder, så bara där skiljer dig sig åt.
 
http://busschaufforerpabilresa.blogg.se
Om två månader reser jag med min gamle, förlåt Pelmas men det är över tjugo år sedan vi lärde känna varandra, busschaufförskollega till USA. Den resan har kommit hastigt på men jag längtar i massor.
 
http://paturiuk.blogg.se
Resan till Nordirland en månad senare, med systerdotter och hennes kompis, har varit planerad sedan länge. Och jag längtar efter den i massor också. Den resan blir helt annorlunda mot vad jag är van vid. Här är allt smått och nära till allting. Inte som de enorma avstånden i USA.
 
Enormt roligt att resa och roligt att varje kväll skriva ner vad som hänt under dagen. Händer ofta att jag sitter och läser mina resebloggar, de är fem stycken vid det här laget. Härligt att läsa vad som hände där och då. Det är lätt att glömma saker och annat kan förvanskas.
 
Undrar hur jag bloggat under min ensamresa runt USA 2001? Skrev en bokliknande dagbok när jag kom hem. Läser den lite då och då och minns hur otroligt fantastiskt jag hade det. Bästa resa jag någonsin gjort!