Vissa dagar har jag förtvivlat svårt att hitta anledning till att gå upp.
På kvällarna vill jag inte gå och lägga mig för det betyder att ny dag kommer.
Hela livet sträcker ut sig framför mig i ett grått intet.
Inget jobb att gå till. Inget jobb jag orkar gå till. Dagar då jag är så utmattad att jag bara sover.
Dagar då det enda jag orkar med är att gå med systers hund.
Dagar då jag bara sitter o glor på datorn i timmar utan se något.
Ingenting är roligt och det finns inget som piggar upp.
Att vara hemma är bara roligt om man har ett jobb att gå tillbaka till.
Att veta att jag aldrig mer kommer att klara att arbeta, aldrig mer köra buss, är så betungande att jag knappt orkar tänka på det.
Jag har alltid gillat att planer långt fram. Nu får jag ta dagen som den kommer och inte försöka tänka så mycket på den ändlösa framtiden.
Livet har blivit en enda lång väntan på döden.
Jag reser för att få ett avbräck i monotonin men nu har det blivit för mycket och kroppen har sagt stopp.
Jag måste ta det bedövande lugnt ett tag framöver. Låta kroppen återhämta sig.
Men det är svårt när ångesten slår till. Jag vill bara få något annat att tänka på. Men nu måste jag vila.
Några biobesök kommer det bli men annars måste jag ta det lugnt ett tag.
Det kommer inte vara roligt. Tack o lov att jag har systers hund att gå med. Annars skulle jag aldrig kliva ur sängen.
