Nu är det bara två veckor kvar tills vi åker. Två evighetslånga veckor...
Jag håller på att gå upp i atomer av otålighet. Jag vill åka NU, inte om två veckor!!!!!! 
Det ska bli så härligt att vara ute och resa igen. Vilket är helt knäppt. Det låter och känns som jag inte varit iväg på flera år. Fast det bara är ett halvår sedan jag var ute på de amerikanska vägarna. Men det är så underbart att jag vill göra det var och varannan månad. Det är som en drog och jag behöver en nu fix. Abstinesbesvären börjar bli svåra nu.
Har planerat en resväg, men jag är van att planera för minst fjorton dagar, nu är det bara tio. Hur långt hinner vi? Troligen mer än vad jag har med på en planerade vägsträckan. Skulle vi komma tillbaka till San Fransisco fö tidigt kan vi alltid åka upp längs med kusten. Där finns också massor att se. 
Det finns allid risk för att vädret kommer stoppa oss, när vi åker så här tidigt. Snö kan sätta käppar i resrutten. Men det gör inget. Då kanske vi hittar på något annat kul i stället. 
Roligt ska det alltid bli i alla fall.
Antingen vet naturen något som inte vi vet. Vilket inte är så svårt. För antingen är våren på väg eller så har det varit stopp någonstans längre upp vattenflödet.
För när jag hade varit ute med hundarna och var på väg tillbaka med Eddie, upptäckte jag att dammen inte var igenfrusen längre. Den såg ut som den höll på att öppna sig.
Kan det verkligen vara så, det var ju -17 i natt? Men så tittade jag extra noga. Det var som om det kom en sakta rullande våg på isen med vatten. Såg både läckert och lite krypande otäckt ut. Som en mörk massa som långsamt åt upp isen.
Nu har det gått någon timma och dammen börjar frys till igen. Så troligen har det varit stopp någonstans. Kul dock att jag fick se det. För det så lite annorlunda måste jag säga.
Från SFs hemsida: "I Lady Bird får vi se ett dramatiskt och turbulent förhållande mellan en mamma och hennes tonårsdotter. Christine "Lady Bird" McPherson kämpar emot, men är oundvikligt lik sin väldigt kärleksfulla och viljestarka mamma - en sjuksköterska som arbetar outtröttligt för att hålla familjen uppe efter att Lady Birds far förlorar sitt jobb. Dramat utspelar sig 2002 i Sacramento, Kalifornien mitt i ett snabbt skiftande amerikanskt ekonomiskt landskap, och gestaltar en uppväxt med relationer som formar, övertygelser som definierar och en oöverträffad ljuvlighet av en plats som heter hemma."
Jag är av naturen misstänksam mot filmer som blivit sanslöst hyllade av  stort sett alla journalister som sett den. Det brukar betyda att filmen är obegriplig och gräslig. Men här stämmer hypen! Filmen är fantastisk! Helt underbar helt enkel. Fast jag kan inte riktigt förklara varför. Men den är otroligt lätt att tycka om. Saoirse Ronan kanon som Lady Bird, som inte riktigt hittat sin plast i livet. Lika fantastik är Laurie Metcalf som hennes mamma, som kämpar för att få ekonomin att gå ihop. De är båda helt rättvist nominerade till Oscarsstatyetter. De är som människor är i största allmänhet och är lätta att tycka om. 
Man får följa Lady Bird under sista året i High School och tills hon börjar collage. Hon är en känslosam tonåring, men aldrig av den där typen som skyller allt på andra. Nej, hon har brister och fel som vi alla har, goda och dåliga sidor. Det är lätt indetifira sig med henne, hon är så underbart vanlig. 
Det kanske är därför jag älskar filmen. Vet inte. Men den är underbar och jag är alldeles lycklig när den är slut. 
En härlig överraskning.
 Tillägg. Laurie Metcalfs kämpande mamma är så otroligt olik hennes roll som Sheldons mamma i Big Bang Theory. Hon ser knappt likadan ut. Inte för att hon är olikt sminkad, utan ansiktsuttrycken är helt annorlunda.