En av de häftigare platser vi besökte under den senaste USA-resan, var White Sands National Monument, New Mexico.
Den vita sanden är inte sand, utan gips. Den ser precis ut som sand men när man går i den märker man skillnaden. Den är lite lös som vanlig san när man går upp längs med dynen, och väl uppe på toppen är den hård. Den känns heller inte speciellt varm. Den var en ganska så konstig känsla att gå på det nästan helt kompakta underlaget. Normalt upplöses gips av vatten och rinner ut i havet. Men dalgången som är helt omgiven av berg, har inget utlopp, utan vattnet sjunker igenom dynerna eller samlas i ytliga vattensamlingar som ångar bort.
Nationalmonumentet är helt omgärdat av två militärbaser. Här testar armén bla misiler. 
Sanden är inte helt kritvit, men i det starka solksenet upplever man som om det vore det. Att titta utan solglasögon är näst intill omöjligt. När jag tog av mig mina, kändes det som om ögonen skulle explodera. 
Vi vandrade lite bland dynerna, men körde mest på vägen som ringlar sig inne i parken. Det syns överallt hur de har fått ploga vägen ren från sand. Halvvägs inne i parken upphör vägbeläggningen och man kör på den hårt packade sanden. De få dagar det regnar här måste det vara omöjligt att vara här. Sanden måste bli hur geggig som helst.
Förundrat går och åker vi runt i parken. Den är så udda från allt jag har sett att jag blir helt överlycklig. Det är så häftigt att se alla dynerna försvinna i fjärran. Parken ligger inte precis vid allfarväg, rätt långt från allt om man så säger. Men skulle man ha vägarna nästan förbi här, då bara SKA man åka hit. Så väl värd ett besök. Det går att hyra pulkor och åka på dynerna, vilket vi inte gjorde. Det var häftigt nog att gå på dem.
Jag ger parken en klar femma!
 
Maria hade ordnat med AW ute sin fint fixade ladugård.
Det bjöds på lite gott tilltugg, trevligt umjänge och sång av bilförsäljare Daniel. Han var otroligt duktig och spelade gallant på sin 54.000 kr gitarr(!). Kanske inte alltid sjöng min musiksmak, Håkan Hällström och liknande. Men ibland kom det en och annan låt jag gillade.
I baren huserade Viktor. 
Stämningen hög och det var mycket skratt och flams. Galnast var Klanen Enklund. Är de släkt tro? ;)
Vi sjöng och skrålade med i sången. Högst ljudnivå blev det när det var lite Melodifestivalslåtar. Jag sjöng så rösten nästan sprack. Jag hade jätteroligt. Det blev mycket prat om allt möjligt, men givetvis mycket USA och resor. Nyhemkommen från en resa som jag är.
Men i bakgrunden naggade hemresan. Då ingen skulle komma med från mitt håll, hade jag först tänkt cykla. Men det lockade inte att cykla hem i kylan mitt i natten. Så hyresvärden tyckte jag kunde ta hans andrabil, som ändå bara står ute på gårdsplan till ingen nytta.
Så för första gången, på jag vet inte när, flera år, körde jag alldeles ensam bil. Nu är det tack inte så långt till Maria. Själva körningen var det inga problem med, den sitter i kroppen. Det är huvudet som inte hänger med. Men det gick bra dit. Det är sju år sedan jag senast körde i mörker och då blev jag superyr i huvudet. Men jag tog det väldigt lugnt, glev sakta längs med vägen och trafiken var lika med noll. Så jag kom hem utan att känna mig allt för virrig. Kändes skönt.
Ett riktigt bra slut på en roligt kväll. Hoppas Maria ordnar lika rolig kväll igen. Jag kommer då också.
Inatt har katten hållt på sådär som jag inte förstår. Suttit i ett annat rum och vrålat. 
Började vid fyratiden och höll sedan på i över två timmar. Tyst en stund, men precis när jag ska till och somna om, så börjar han igen. Han har stått bredvid mig i sängen och ylat. Inte hjälp att jag kelat med honom. Inte förrän jag varit upp på toa någon gång efter sex slutade han och jag kunde somna om ett par timmar.
Det är så otroligt frustrerande när han håller på så. Jag försår heller inte varför. Vid ett tillfälle rullade jag över och la mig på rygg, då lugnade han ner sig ett tag. Men jag tycker inte om att sova så, så till slut la jag mig på sidan igen. Inte bra. När jag till slut vaknade strax innan nio kom han farande igen. Men jag vägrar gå upp när han sitter och vrålar, så jag låg kvar och läste en stund.
Det är inte för att han vill ha mat som han väcker mig. Det verkar heller inte vara för att kela med mig heller. Tack o lov händer det inte så ofta att han gör så här. Inte som i början, när han flyttat in, då var det varje natt. Kan det ha med månen att göra? Har noterat förut att han kan ha oroliga nätter i början på måncirkeln. Men inte alltid. 
När jag väl går upp, är han uppe en kort stund och sedan rullar hon ihop sig bredvid min kudde i sängen. Det är precis som om han vill åt den platsen i sängen. Nu vill jag också gå och lägga mig igen. Är trött och hängig...