Så fort jag besöker Walmart eller Target på mina resor runt USA, sätter jag fart mot bokavdelningen i hop om att hitta Harlquinböcker. Men de blir svårare och svårare att få tag på i butik. Tur det visade det sig under senaste resan. För i brist på dem köpte jag andra böcker med läckra cowboys på framsidan. 
Hittade en bok av Kari Lynn Dell och blev helt besatt. Läste i massor på kvällarna och den låg hela tiden och malde i bakhuvudet under dagarna. Den är den tredje boken i en serie om fyra böcker. Fjärde boken kommer inte ut förrän i april nästa år. Hur ska jag klara mig tills dess!
Kari Lynn skriver gripande och roliga böcker som utspelar sig i rodeons värld. Då hon själv tävlar som roper, dvs en som fångar in och binder upp kalvar, är hon mycket insatt i rodeons alla delar. Det är mycket intressant att läsa. Böckerna handlar om familjen Jacobs, som både jobbar i rodeon och förser tävlingarna med tjurar. Alla är med i alla böckerna och det intressant och roligt att följa dem genom serien.
Första boken, Reckless in Texas, handlar om Joe och Violet. Han jobbar som tjurfäktare, dvs den som distraherar tjuren så den inte ger sig på cowboyen efter han har hoppat/trillat av. Violet är en av två ryttare som ser till att cowboyen kommer av rätt och sedan försöker de mota ut tjur/häst från arenan. Violet har en son som kom till i fyllan och villan med sin kompis Delan. 
Bok två, Tangled in Texas, är om Delan och Tori. Han är barbackaryttare och skadar sig svårt i bok ett och behöver sjukgymnast för att komma tillbaka i form. Tori är en fd flickvän och sjukgymnast. 
Bok tre, Tougher in Texas, som var den första jag läste, är otroligt gripande om Cole och Shawnee. Han jobbar också som hjälpryttare och får i bok ett reda på han ar en form av Aspbergers. Han har alltid haft problem med att umgås med folk och vill ha ordentlig ordning och red omkring sig och nu får han reda på varför. Shwanee som är hans totala motsats och som han känt länge har anställs av Violet som hjälpryttare då hon själv blivit   gravid. Shawnee har haft cancer i tonåren och kämpar fortfarande med tanken på att hon en dag kommer få tillbaka den.
Fjärde boken handlar om Wyatt, vän till Joe och Melanie, vän med Violet. Jag längtar tills jag äntligen få läsa om dem också.
Böckerna är fyllda av ett härligt persongalleri och flera gripande sidohistorior. Allt känns mycket äkta.
Kari Lynn har tyvärr inte skrivit så många böcker, men hon skriver otroligt bra. Böckerna handlar om vanliga människor med vanliga problem och känslor. Jag gillar dem alla otroligt mycket. Vill bara läsa mer och mer. Har redan läst om dem flera gånger. Tougher in Texas läste jag om direkt efter att jag läst ut den.
Att de sedan utspelar sig i Texas är en bonus. Älskar den staten!
 
 
 
 
Det är mycket skriverier om sexuella överfall, våldtäkter och tafsande i tidningarna just nu. 
Jag har blivit tafsad på många gånger, men det får mig att tänka på när jag var på Dolly Partonkonsert i Göteborg för några år sedan.
Jag satt längst ut på en rad på parkett i Scandinavium. Bredvid mig satt ett gäng på fem stycken, tror jag de var. Två par och en ensam herre i kanske 60-65 år åldern. De kom efter mig och jag tittade inte på dem det minsta när de krånglade förbi mig. Satt och tittade i fanboken jag köpt.
Helt ur det blå en bit in i konserten, under Here You Come Again, hoppade han helt plötsligt på mig. Greppade mig hårt på insidan av låret en bra bit upp. Inte ända upp i det allra heligaste, men bra nära. Jag blev så paff att jag helt tappade fattningen. Slog till honom på armen, men gjorde sedan inget mer. Tittade fortfarande inte på honom det minsta. Men satte mig så långt ut jag bara kunde komma på stolen. Konserten var mer eller mindre förstörd. Fokus låg inte längre enbart på Dolly.
Tänkte att jag skäller ut honom i pausen, men de gick innan sista låten spelats färdigt och kom inte tillbaka förrän Dolly börjat sjunga igen. I Island In The Stream, vänder han sig helt plötsligt mot mig och säger att detta är hans favoritlåt. Ignorerade honom. Varför försökte han inte söka kontakt så till en början?
När Dolly började rada upp hitsen gick jag ut mot sargen, där det fanns gott om plats för att dansa och sjunga med. Allt för att få någon glädje av konserten. Gänget försvann innan det hela var över, så jag kunde aldrig skälla ut honom.
När jag sedan skrev om det på Facebook, kommenterade en manlig kollega att något hade jag säkert gjort och hade han varit yngre hade det säkert inte gjort något. Den kommentaren gjorde nästan mer ont än själva händelsen. För till syvende och sist så måste det ju vara kvinnans fel om mannen gör något som kan räknas som sexuellt ofredande. Jag hade väl sexiga underkläder på mig, som inte syntes det minsta under mina jeans och tjocka tröja eller så var det väl just detta att jag inte uppmärksammat honom det minsta, som gjorde att han tyckte att han hade rätt att tafsa på mig. 
Han har i alla fall förstört Here You Come Again med Dolly Parton och till viss del alla hennes låtar, för mig. Jag blir förbannad varenda gång jag hör någon låt. Visst hade jag kunnat skälla ut honom direkt, men jag blev så otroligt paff över det hela att jag inte visste vad jag skulle göra. Är heller inte mycket för att skrika och skälla på folk. 
Det är bara en händelse som hänt genom åren. Det finns tyvärr många fler. Att tafsa är ingen komplimang hur mycket än karln säger att det inte har med sex att göra. Då behöver du heller inte ta på mina ben och bröst. Ta inte i mig alls. En kram ger heller inte rätt till att tafsa när karln ändå håller i mig. Håll dina händer för dig själv och låt mig vara i fred!
De senaste dagarna har jag haft problem med ångest. Inte någon svår ångest, men tillräckligt för att det ska vara jobbigt. Har plötsligt fått en mindre panik över att jag har MS. Något  jag har haft i tio år nu. Men det känns som huvudet först nu har fattat att jag har en kronisk sjukdom. Som om jag gått i ett vakum de senaste tio åren.
Jag håller på att bli helt galen. Igår bokade jag en resa till Stockholm i ren panik, utan att titta om jag var upptagen den dagen, vilket jag var. Då fick jag ännu mera ångest.
Jag vill bara komma bort, få nya idéer i huvudet. Resan till Stockholm är en och en halv vecka bort. Känns som om jag vill göra något tidigare. Som jag vill rusa iväg på stört. Gå på bio går också bra. Men tyvärr har det inte kommit något jag vill se denna vecka eller se om det som jag redan sett. 
Jag avskyr verkligen att må så här och det ovanpå att jag är trött och utmattad hela tiden.