Vissa dagar har jag otroligt svårt att få något gjort. Jag bli sittande framför datorn i timmar utan att kunna visa på någom ordentlig sysselsättning. Jag är inte utmattad, så jag måste gå och lägga, men jag är heller inte speciellt pigg.
Idag har varit en sådan dag.
I timmar har jag blivit sittande och läsa min egen blogg.
Jag började att läsa om min resa till Texas 2019 och sedan hamnade jag på inläggen från 2016. Började med december och har sedan jobbat mig tillbaka i tiden,
Kul att sitta och läsa vad jag skrivit om. Det är ju allt möjligt om man så säger. Givetvis mycket om mina resor och broderier men en hel del annat också.
Timmarna fullkomligt flög sin väg. Vilket var tur det. En del dagar är förtvivlat långa. Trots det fina vädret så kände jag inte för att gå ut. På helgerna har jag ingen hund att gå med och då blir promenaderna tråkigare. Går också hela tiden och känner efter om jag inte har ont någonstans så jag kan gå hem.
Det är bra att jag skrivit ner så mycket för det är inte alltid jag kommer vad jag gjort. Minnet är lite som ett såll sedan jag fick MS.
Jag tycker det är helt otroligt att det finns folk som vill läsa min ibland helt förvirrade text. Jag är er alla evigt tacksamma.
Utan er hade jag nog inte skrivit så mycket om ditt och datt.
Det är roligt att skriva något varje dag. Visst stavar jag fel i massor och tappar några ord här och var men andemeningen tror jag kommer fram i alla fall.
Mest älskar jag att läsa om mina resor. De är som mina barn. Läsa och minnas allt roligt jag sett och gjort. Det piggar upp en dag lite.
Jag började blogga juni 2011 och det har blivit mängder med inlägg sedan dess.
I början skrev jag lite inlägg om mina USA-resor lite då och då men efter några år fick jag för mig att skriva minst ett inlägg varje dag.
Ibland går det lätt och andra dagar får jag försöka klämma ur mig något allmänt. Men skriva ska jag. Det ger mig också något att fokuser på under dagarna. Det är lätt att jag blir väldigt luddig och ofokuserad. Som jag varit idag.
