Jag kallar henne för mitt lilla, kapp A4-storlek, mästerverk.
Jag är löjligt nöjd med hur tavlan blev. Den är också det första broderiet som jag satte på saker som pärlor och spets.
Men det rymmer också mycket mindre roliga minnen.
I dagarna var det fjorton år sedan jag sydde den färdig. Onormalt lång tid för att göra färdigt ett broderi för att vara mig. Jag började brodera på den under sommaren 2010, några veckor innan jag tvingades sjukskriva mig för gott på grund av min MS.
Upp till dess hade jag bara broderat i flera år när jag jobbade. Så fort jag fick tid över i bussen, raster, uppehåll vid ändhållplatser och om jag så bara hade någon minut att invänta före avgång, så plockade jag fram mitt broderi.
Men när jag inte längre jobbade visste jag inte hur jag skulle göra här hemma.
Jag hade ingenstans att sitta bra.
Mitt garn låg i påsar i en kartong, som Nikkie älskade att ligga i.
Jag satt vid skrivbordet men det var bara obekvämt. Så småningom möblerade jag om och fick till en helt ok plats att sitta på.
Har möblerat om flera gånger sedan dess och har nu äntligen hittat en kanonbra plats att sitta på.
Jag köpte några askar och la garnet i efter färg. Jag kunde sitta skönt och då gick det lättare att brodera.
Men ångesten över att inte längre kunna köra buss gjorde att det tog längre och längre tid förmig att komma till ro och sätta mig och sy.
Jag tappade sugen fullständigt.
Jag sydde knappt ingenting på flera månader och det dröjde innan Victoria blev färdig.
Jag kände inte alls för att bordera, speciellt inte när jag kom på den mer tråkiga delen av hennes hår och slöja.
Men tio månader efter att jag påbörjat henne så blev jag äntligen klar. Så lång tid tog inte ens broderiet för min resa runt USA 2009, som är fyra gånger så stort!
Men med alla problem som det blev när jag inte längre kunde köra buss, ett jobb jag älskade, så blev det som om jag i varje stygn sydde i all ångest, förtvivlan och gråt.
Jag älskar den men jag känner också vånda när jag tittar på den.
Kommentera