Jag blev helt bergtagen av Mourne Mountains i sydöstra Nordirland!
Bergen består av femton toppar som alla är förbundna med en lång stenmur.
Jag kom inte ens halvvägs upp för en av de femton topparna, men ändå hade jag en fantastisk vandring.
Mina två resekompisar och jag skulle försöka ta oss upp till toppen på en av dem genom att följa den långa stenmuren, som är byggd omkring Silent Valley, för att hålla djur borta från uppdämningen. Det går att vandra längs med den runt. Ska kunna gå att göra på tretton timmar. För den som är riktigt vandringsgalen.
Vi hann inte långt förrän det började hagla något så fruktansvärt. Haglen kändes som vassa pilar i ansiktet och vi tvingades söka skydd längs med muren. Efter en kort plågsam stund övergick hagelstormen till regn och vi fortsatte vår vandring. Vi fick hoppa på stenar, vilket var roligt, men regnet gjorde mina glasögon blöta och jag såg inte så bra. Vilket gjorde mig lätt yr och hjärtat började slå ojämt. För övrigt kände jag mig inte trött. Hade det inte varit för vädret hade jag kunnat kämpa på en stund till. Hade väl inte trott att jag skulle orka ända upp, men lite längre hade varit roligt. Men till slut kände jag att inte hade full koll på läget och tvingades vända ner. De andra två fortsatte uppåt och lyckades komma ända upp.
Jag hann inte gå länge förrän regnet upphörde och solen tittade fram igen. Typiskt! När jag kom ner till stigens början fanns en väg, nja, som verkade gå i dalgången längs med bergen. Jag kände mig bra i kroppen och bestämde mig för att följa den en stund. Solen sken och temperaturen var alldeles lagom. Allt kändes otroligt bra.
Omgivningen var fantasisk, med sina kala och steniga berg. Det dröjde inte länge förrän en inre frid börjad infinna sig. Allt kändes underbart och jag var bara lite besviken över att jag inte kunnat följa med längre upp längs med muren. Den totala avsaknaden av folk och liv var så otroligt rogivande. Trots det kände jag mig inte ensam.
Jag traskade fram över sten och bäckar. Helt plötsligt mötte jag två äldre herrar. Vi sa hej och jag bad dem ta några kort på mig. De sa inte många ord och efter att de tagit korten önskade de trevlig vandring och försvann åt sitt håll. En lätt surealistisk händelse.
Jag vandrade vidare över stock och sten. Här och var gick bäckar över som för det mesta hade stenar att hoppa på, men inte alltid. Men det gjorde inget, jag var redan blöt om fötterna efter haglet och regnet. Det kom en mindre hagelstorm till, men den störde inte mitt goda humör. Efter en lagom lång stund kom jag till en mur som försvann upp mot berget. Där kände jag att jag vandrat tillräckligt och jag vände tillbaka mot det lilla gulliga fiket.
Väl tillbaka beställde jag bagel och te och mös vid den öppna spisen. I runt två timmar hade jag vandrat och fått en oförglömlig upplevelse. Jag var alldeles till mig över bergen i flera dagar, nej, det är jag fortfarande, nästan fyra veckor senare. Trots att jag inte kom långt upp för berget, så var upplevelsen så häftig. Bergen så mäktiga i all sin tysta och karga skönhet. Nordirlandsresans absoluta höjdpunkt. Den hade flera men Mourne Mountains var största upplevelsen för mig.
Kommentera