Ett par syskonbarn är ute och reser i USA. Trots att det bara är tre veckor tills jag ska åka åt samma håll, är jag nästan grön av avund. När jag ser bilderna på dessa sanslös raksträckor blir jag galen av längtan. De tre veckorna känns som tre år.
Jag längtar efter den där känslan av nervös otålighet som jag alltid känner innan jag kliver på planet. Älskar att gå i gången ut till planet. Blir så besviken när det blir buss ut till planet istället. Absolut inte samma känsla att stå ute och vänta på att få gå upp i trappan till planet, som när man går på den, för det mesta, lutande gången och sedan rakt in i planet.
Jag längtar så otroligt efter att forsta fram på vägarna, som kan vara allt så krokiga att man nästan möter sig själv i kurvorna, till raksträckor som aldrig tycks ta slut.
Jag längtar sanslöst efter den där underbara känslan av frihet som jag bara känner när jag är ute och reser. Att uppleva nya saker och platser. Min nyfikenhet tar aldrig slut. Att komma över ett backkrön och nästan tappa andan för att utsikten är så sanslös eller att se vägen försvinna borta i horisonten är beroendeframkallande. Resa är min drog och just nu har jag svåra abstinensbisvär!
Och när jag sitter här med snö upp till hakan, så längtar jag till sol och värme också. Behöver inte vara fyrtio grader varmt, räcker med tjugo. Men bara jag slipper sätta på mig mängder med kläder är allt bra.
Att vara ute och resa är verkligen underbart!
USA,
Kommentera