Att bli äldre och inse att jag inte längre är bland de yngsta. Det är svårt att svälja.
I byn tillhör jag numera den äldre generationen, visserligen den yngste av den generationen. Men det finns inte längre några fastboende i byn som är över 65.
Under min uppväxt var jag alltid yngst. Två äldre systrar, mina kompisar var äldre än mig. När jag började köra buss var jag den enda kvinnan under femtio.
Men någonstans längs med vägen blev jag äldre och oops, så var jag inte längre bland de yngsta. Det är en konstig känsla att bli äldre. När jag tittar på bilder på mamma från samma ålder som jag är nu. Kan jag inte annat än tänka. Ser jag lika gammal ut? Jag är visserligen väldigt mycket gråhårigare, men ändå...
Jag känner mig inte speciellt gammal. Ok, ibland tar det emot, det måste jag erkänna. Men under normala omständigheter känner jag mig bara halvgammal. När jag försvinner in i biomörkret känner jag mig knappt tjugo, där jag sitter och knaprar popcorn och flämtar över en snygg karl i en korkad actionfilm. Åren har gått väldigt fort och jag har väl inte riktigt hunnit med. Känns det som.
Femtiotvå är bara en siffra, men en väldigt stor siffra. Jag kan inte säga att jag ålderskrisar. Mer att jag tycker det är ofattbart att jag trillat över femtio. När jag var ung var ju det absolut lastgammalt. De hade ena foten i graven. Men nu kan jag konstatera att så är fallet inte. Det finns mycket kvar i mig ännu. Än är jag inte redo att lägga näsan i vädret.
Kommentera