Jag har för det mesta alltid med mig mitt handarbete när jag vet att jag kommer att få sitta och vänta eller ha mycket tid för brodering. Så också så jag följde med pappa till sjukhuset.
Jag han mer eller mindre bara plocka fram det, förrän kvinnan bredvid mig uppmärksammade mig. Jag tittade upp och log och då nästan rykte hon broderiet hur händerna på mig och började fråga massor på, för mig okänt språk. En yngre kvinna bredvid henne började översätta. De härstammade från Irak och den äldre damen kunde ingen svenska. Men vi lyckades ändå förenas över det gemensamma intresset. Hon tittade i min typpåse och klämde på garnet. Vi fick en trevlig liten stund.
Det är inte första gången jag fått kontakt med folk på grund av mitt broderande. När jag flyger kors och tvärs över till USA, händer det nästan jämt. Har blivit vän med en kvinna, också från Irak, på Facebook tack vare att jag satt och sydde på flyget hem från Dallas förra året.
Satte och sydde utanför Linköping station, i väntan på att systerdotter skulle komma och hämta mig, då en tjej kom och satte sig bredvid mig och undrade vad jag höll på med. Satt och sydde på en tavla om 2001s resa runt USA och det visade sig att tjejen var från USA!
På en och annan tågresa har jag också sytt och pratat med folk. Även på ett tunnelbanetåg i Stockholm har jag fått kommentarer när jag suttit och sytt.
Handarbete förenar verkligen!
Kommentera