Fick ju kasta mitt inlägg från Pearl Harbor då det ständigt fick en massa spam. Mer för min egen skull, om jag skulle börja bli ännu virrigare, skriver jag nu ett nytt.
Tog bussen ut till Pearl Harbor. Det tåg sin lilla tid, då Waikiki Beach och Pearl Harbor ligger på var sin sida av det långsmala Honolulu och mitt hotell låg längts bort på Wakikiki. Men efter en och en halv timma var jag äntligen där.
Jag började med att skaffa biljett, som var gratis, för att ta en båt ut till USS Arizona. Skeppet skönk rakt ner när japanarna bombade hamnen sönder och samman 7 december 1941. Skeppet brann i tre dagar och ca 1500 blev kvar inne i fartyget. Därför klassas den numera som grav. Vill de som överlevde bli begravna här går det bra. Den senaste som gjorde detta dog 2015. Endast 2000 personer/dag får åka hit. I väntan på att jag skulle få åka ut, gick jag och tittade runt i museet i entrén. Hade skaffat audioguide där Jamie Lee Curtis berättade om allt som hände under dagarna runt bombningen.
Delar av USS Arizona syns över vattenytan och lite varstans kan man se hur skeppet fortfarande läcker olja. De kallas för tårar från soldaterna som dog här. Minnesplatsen de byggt ovanpå är mycket vacker och stämningsfull. I bortre ändan finns en vägg med namnen på alla som dött här. Framför väggen finns stora fyrkantiga krukor med namnen på de som begravts här på senare år. Efter en kvart går båten tillbaka till museet igen.
Jag blir så berörd av det hela och den totala meningslösheten med alla som dör i krig, att jag börjar gråta. Satte mig på en bänk vid sidan av museet och lät tårarna forsa en stund. Efter en stund tar jag en tur in i giftshopen. Handlar en t-shirt och annat smått och gått. Funderade på om jag skulle åka ut till USS Missouri eller inte. Men till slut gjorde jag det. Vilket jag inte ångrar.
Det var på USS Missouori, eller Mighty Mo som den kallas, som japanarna formelt erkände sig besegrade. Jag började med att ta en kort guidad tur uppe på däck. Tyrone rabblade siffror och årtal på ett mycket roligt sätt. I en halvtimma berättar han om skeppet och sedan får vi gå för oss själva.
När jag står där och lyssnar får jag syn på ett mycket bra foto op. En skock militärer har ställt upp sig för att ta en gruppbild. Han i mitten sköter kameran, som står bakom mig, med sin mobil och jag råkar knalla rakt in framför kameran. Men jag kunde inte låta bli att ta ett kort. De log lite åt mig och tog sedan nya kort. Med lite rodnad på kinden ber jag om ursäkt.
Tittade runt på platsen där pappren skrevs under, på kopior på dokumenten och alla korten som togs vid tillfället. Jag promenerar runt inne i skeppet och tittar på allt som finns där. Det är som att knata runt i en mindre stad, här finns allt från restauranger till frisörer och tankläkare.
Var jag sorgsen vid USS Arizona, så blev jag totalt toklycklig när jag knallade runt här. Sken i kapp med solen.
Förutom att den är en historisk viktig plats, har det här spelats in flertalet filmer. Ska man tro urusla Battleship är Mighty Mo fortfarande fullt bestyckad. Så är fallet givetvis inte, men skulle de vilja går det att uppdatera skeppet för någon miljon dollar eller 10, så kan de ta ut skeppet i tjänst igen. Inte illa för ett flytetyg som togs i tjänst 1944. Här spelade också Cher in videon till If I Can Turn Back Time och enligt guiden Tyrone, har kanonerna som hon satt på inte skjutit rakt sedan dess ;)
Efter ett tag kände jag mig nöjd och gick ner till ytterligare en gift shop. Hämtade ut kortet som de tog när jag gick på fartyget. Älskar den sortens kort. Sedan fick jag absolut fnatt i butiken. Hittade fint linne, men framförallt hittade jag en seglarmössa. Den var jag bara tvungen att köpa!!! När jag kom ut ur butiken bad jag ett par ta kort på mig framför båten. Fullständigt bubblade över av glädje. Hade haft så roligt en stund. Kände mig nöjd och åkte bussen tillbaka till museet och huvudantrén. Satte mig sedan att vänta på bussen tillbaka in till Honolulu. Tog sin lilla tid, men till slut kom den.
Hoppade av vid köpcentrat Ala Moana. Tittade runt lite innan jag åt en jättehamburgare till sen lunch. Fick åter sitta och vänta länge på bussen tillbaka till Waikiki Beach och givetvis var det bara jag och en skock asiatiska pensionärer. Verkar bara var de som åker buss här.
När jag till slut var tillbaka på stranden satte jag mig och tittade på solnedgången resten av kvällen. Totalt vanebildande. Får inte nog av dessa fantastiska solnedgångar. Varje kväll har det också varit fotografering av brudpar. Jag förstår dem, solnedgångarna är sanslöst vackra. När solen till slut gått ner, tog jag än vända längs med stranden innan jag, som vanligt, avslutade kvällen på Starbucks. En allt igenom toppenbra dag!
Kommentera