När jag, för ett tag sedan, såg filmen Sully på bio blev jag grymt resesugen. Trots att filmen handlade om en flygplanskrasch. Visserligen en lyckad sådan, men ändå.
När de visade hur de gick på planet, ville jag rusa iväg till närmaste flygplats och åka iväg. Älskar den där nervösa lyckokänslan, att nu är jag på väg, när man går i gången ner till planet. Att nu ligger ett äventyr framför mig. Den känslan är klart beroendeframkallande. Vill uppleva den om och om igen.
Tyvärr infinner sig inte den rätta känslan när man får ta bussen ut till planet eller ve och fasa gå direkt från gaten och ut till planet. Blir liksom lurad på konfekten då.
Vill ständigt ut och resa. Nu blir det ingen längre resa förrän i maj nästa år. Men jag kan alltid ta tåget till Stockholm, Göteborg eller Köpenhamn. Behöver inte flyga iväg i veckor till ett annat land. Det går bra att göra någon dagsresa här hemma också. Även om jag inte får samma lyckokänsla av att kliva på ett tåg, så gillar jag dock den känslan också. Gillar att vara på väg.
På hemvägen är dock känslan bara att, är vi inte framme snart. Då är jag alltid trött och har en enorm hemlängtan. För hur härligt det än är att vara ute och resa, så är underbart att vara hemma också. Även om känslan av att vilja ut och resa ständigt finns inom mig, så skulle jag inte vilja vara ute och resa jämt. Hemma är trots allt väldigt skönt det också. Lagom är bäst får jag väl säga, som den svensk jag är.
Kommentera