Idag var det dags för symöte hemma hos mig. Alla kom plus Elisabeth som var hemma på besök. Vi fick trängas lite, lägenheten må vara rymlig men jag har inte mycket storlar och framförallt bord att sitta vid.
Vi började med att sjunga psalm 323, "De komma från öst och väst", vilket passade otroligt väl denna dag då de kom från både Solberga i öst och Göteborg i väst.
Jag läste kommande söndags epistel, Johannes första brev kapitel 4, vers 10-16. Därefter sjöng vi min absoluta favoritpsalm 210, "Jag lyfter ögat mot himmelen". Jag läste Psaltaren 98, 1-8 innan det var dags att sjunga lite till. Psalm 300. "O, hur saligt att få vandra", texten och farten i psalmen passade till psaltarens text, "Havet skall brusa och allt det rymmer, världen och alls bor i den."
Winston var rolig, han var till en början mycket pratsam, gick runt och sniffade på alla och hoppade upp på ett extra bord när han, väl tyckte att han inte fick all uppmärksamhet. Till slut kröp han ner i Gunborgs handarbetskasse och myste. Där satt han en bra stund.
Jag läste först vad en tidning hade skrivit om Carl-Adolf, nu efter hans död. Intressant att läsa om allt som han och Sigbrit gjort i Kongo i många, många år. Sedan läste Elisabeth ur boken om andras tankar om Eva Spångberg. Det var inte helt lätt för Elisabeth, personen som skrivit om sina möten med Eva, hade krånglat till spåket i massor. Vi sydde, pratade och hade allmänt trevligt.
Efter en timma var det fika, jag bjöd på ost och skinkmacka, en kaka och rabarberkaka och vaniljsås. De åt och smaskade i sig det mesta. Sedan blev det lite mer bokläsning av faster, innan vi avslutade symötet, någon gång efter halv fem. Då blev det två pslamer till, 197, vårtext på "Den blomstertid nu kommer" melodi. Läsning av "Fader vår" och så avslutades det hela med psalm 11, "Oh, Store Gud". Vi sjöng mer psalmer än vi brukar, gillar flertalet psalmer och de flesta av oss sjunger med lika mycket glädje som jag.
Det var inte helt lätt att få upp, och ner, några av de mindre yngsta damerna, för de branta trapporna som är till andra våningen. Men till slut hade alla kommit ut till bilarna och alla vinkade hej då. Winston rullade ihop sig och somnade direkt och jag gick och diskade.
Vi har det alltid trevligt på våra symöten och när vi inte komma fram till en ledig onsdag i maj eller juni, blev det nästan lite förtvivlat bland alla att vi inte kommer att träffas förrän i augusti igen. Får väl se om vi kan få ihop en dag då så många som möjligt kan komma.
Kommentera