Jag älskar det speciella ljuset som blir över Vättern när solen går ner.
Har fullkomligt dreglat vissar kvällar som jag jobbat och kört längs med Vätterstranden. Om och om har jag tänkt att jag bara måste ta med kameran. Men icke...
Men ikväll bad jag pappa stanna vid stranden när vi besökt Huskvarna Parken. För då hade jag äntligen kamera med mig.
Vi stannade även vid gångbron över Ådalsvägen.
När jag står där på bron hör jag ett ljud bakom mig. När jag vänder mig står en karl alldeles strax bakom mig. Han håller precis på att ta fram sin mobil för att också fotografera. Men samtidigt som jag glatt pratar om hur jag älskar solnedgångarna så är det nått som inte känns bra. Han tar lite kort i kontiga vinklar och han håller sig lite för nära. Inte jättenära men ändå så pass att jag kände mig lite obekväm. Jag tar snabbt några till innan jag studsar ner för trappen och bort till pappa som stannat kvar i bilen.
Jag vet inte varför det kändes fel. Men bara detta att han var så nära utan att till en början säga något kändes otroligt konstigt.
Men solnedgången var i alla fall vacker och jag hade äntligen kamera med mig :D
Kommentera