Jag älskar att lägga mig i badet.
Men det är också nästan en nödvändighet.
Jag har aldrig direkt gillat när folk tar i mig. Alltid varit känslig i skinnet.
Men sedan jag fick MS har det blivit än värre.
Nu får jag nästan panik när man tar i mig. Det gör nästan ont. Det känns ibland som om det lämnar märken i skinnet, även när folk tar bara lite lätt i mig.
Duscha är en pina. När vattenstrålarna träffar ryggen är det rent plågsamt. Det kvittar om det är en hård stråle eller ett mjukt porlande. Lika obehagligt vilket som.
Jag får ta sats för att gå in under vattenstrålen.
Därför väljer jag hellre att bada.
Så när hyresvärden tvingades renovera badrummet pga en vattenläcka som jag var orsaken till, så tjatade jag till mig att fortfarande ha badkar.
I det gamla badrummet fanns ett rejält badkar. Kunde nästan ligga raklång.
Nu är det lite mindre men det gör inget.
Vikten att jag har ett badkar alls är viktigare.
Det är så jobbigt att vara så känslig i skinnet att minsta beröring känns obehaglig.
Jag gillar att kramas och det går bra men de får inte börja gnugga händerna längs med ryggen i kramen. De ska bara hålla armarna stilla. Då känns allt bra.
Men börjar de gnugga runt på ryggen hoppar jag undan.
Vill skrika: Ta inte i mig!
Men får förklara lite fint att krama gärna men håll armarna stilla. Då känns allt bra.
Kommentera