I år firar jag 30 år som HV-fans!
Men jag har älskat hockey mycket längre än så.
Jag fastnade för det snabba spelet någon gång på 70-talet och min förste hockeyidol var målvakten Göran Högosta.
Hockey-VM var enda gången jag fick se hockey på teve, så det var sorg varje gång det var över. För då visste jag att det var länge tills jag fick se hockey igen.
När jag kom upp i övre tonåren och uppåt 20 och lite till så började jag läsa tidningar som Expressen och Aftonbladet och det blev lättare att hålla reda på hockeyresultat.
Då var Håkan Södergren den stora stjärna inom ishockeyn.
Det gjorde att jag började hålla på Djurgården. Vilken jag får tala väldigt tyst om nu för tiden.
När jag började köra buss 1994, så hade jag en passagerare som bara pratade hockey och då framförallt HV71. Det gjorde att jag fick hålla reda på hur det gick för dem för att kunna föra samtal med honom.
1995 vann de sitt första SM-guld och sedan dess har jag varit fast.
Jag jobbade den kvällen de vann. Det var en öde kväll att köra buss i, i Huskvarna och Jönköping.
De sista timmarna såg jag knappt inte en människa. Alla var hemma och tittade på finalen.
De hade knappt klarat sig kvar det året. Utan kom upp över stäcket i sista matchen.
De fick spela mot Djurgården och när tidningarna tippade hur det skulle gå kallade de matcherna dem emallan för skrattmatcher.
Ja, skrattades gjorde det! Men inte för Djurgården, som vunnit grundserien, HV slog dem med 3-0 i matcher. Var bäst av fem på den tiden.
Sedan dess har mitt hjärta varit blått och gult.
När de vann 2004 jobbade jag också. Då spelade de hemma och stan blev totalt igenkorkad när matchen var slut.
Jag satt på linje 14, Råslätt-Barnarp. Man skulle invänta linje 1 men det gick inte. Det var bara att åka när tiden en själv var inne, för de stackars ettorna satt fast överallt inne i stans täta trafik.
Det året blev jag också anklagad för att köra full. Jag var lite för glad när jag åter satt på linje 14 och väntade på avgång i Råslätt. Skuttade runt och dansade när jag pratade med en kollega.
Det får man inte göra! Så när ett par töser som satt i min buss såg detta gick de hem och sa till sin far att chauffören måste varit full!
Det var på långfredagen, de vann på annandagen, och fadern som också var busschaufför men på det andra bussbolaget i stan, åkte ner till jobbet på påskafton för att ta reda på vem som kört.
Roligt att jag blev anklagad för att köra full. Jag som aldrig dricker alkohol! Inget vin, inga drinkar och inget öl.
2017 var jag på resa i västra USA när HV spelade final mot Brynäs.
Min jobbarkompis och jag var ute i obygden Utah under den sjunde och avgjörande matchen.
Det stod 1-0 till Brynäs när vi åt frukost på hotellet.
Sedan hade jag ingen möjlighet att gå ut på nätet förrän vid lunch.
Vågade knappt inte öppna upp Expressens app för att se hur det hade gått men till min stora lycka så hade de vunnit i förlängning!
Så där satt jag ut i absolut ingenting, långt från någn större stad i USA och jublade över HV71s SM-vinst.
När jag var på bio igår så kom Mattias Tedenby in på biografen.
Jag hade kommit två timmar för tidigt till Filmstaden. Jag ogillar starkt att gå i butiker när jag inte ska handla något. Så jag gick och satte mig i foajén och pratade med personalen.
När jag satt där så kom Tedenby in med en kompis och lite barn.
När han sedan kom och skulle skanna biljetterna innan de gick upp till salongen, de skulle se Paddington i Peru, så kunde jag inte låta bli att fråga om jag fick ta kort med honom.
Det är helt ok, svarade han och ställde snällt upp bredvid mig.
Jag tackade glatt och önskade dem alla en trevlig stund i biomörkret.
Det är inte första gången jag fått foto med HV-spelare. Men de andra två gångerna har de varit i sina officiella roller.
Davidsson trillade jag på i Kinnarps, som den hette då, när jag var där på ispremiär i augusti. Därav min klänning.
Andra gången var på Jönköpings marknad för ett par år sedan.
Då hade HV71 ett bås på stan där olika spelar höll till under dagen.
Jag har svårt att hålla reda på hur de nya spelarna nu för tiden ser ut men när jag kom till båset så var två stycken för mig välkända ansikten.
Fredrik Forsberg och målvakten Jonas Gunnarsson. Speciellt Gunnarsson kände jag igen väl.
När jag först blev sjukskriven 2010 så gick jag ofta på HVs juniormatcher och då var han målvakt där.
Jag har haft både Johan Davidsson och Stefan Liv på bussen.
Fast att det var Johan fattade jag inte förrän han gått och satt sig. Var på väg till Bankeryd en fredag/lördagskväll och jag hade fullt med folk på bussen. Han försökte betala med sitt kontokort. Så han var kvar en stund hos mig innan allt var klart. Vi tog inte det på bussarna på den tiden, bara kontant eller busskort.
Stefan Liv klev på, på ettan på Österängen. Hade varit ute och gått med sonen Herrman och de orkade inte gå hela vägen tillbaka till Kinnarps, utan valde att ta bussen.
Men jag upptäckte inte att det var han förrän jag gav honom biljetten.
Då åkte hakan nästan ner i golvet! Det är ju Stefan! Men jag sa inget mer än varsågod när jag gav honom biljetten. Men inombords skrek jag av lycka.
Hade det hänt idag hade jag nog bett om att få ta kort med honom men det här var intennan smartphones.
Kommentera