När jag har rest runt i USA så har jag älskat att besöka diverse nationalparker.
Det finns uppåt sextio nationalparker i USA och jag har väl besökt knappt hälften.
De flesta har varit helt fantastiska, med ett par undantag. Här finns världens första nationalpark, Yellowstone. Den är helt fantastisk med sina gejsrar, puttrande källor och närheten till djur.
Den är en vilande supervulkan och kommer så småning smälla.
Den är hundrafemtiotvå år i år.
White Sands Nationalpark är en mycket gammal plats men blev inte nationalpark förrän för fem år sedan, idag 20 december 2019. Innan dess var den ett nationalmonument.
Skillnaden på monument och park är att i ett monument kan det gälla precis vad som helst som är skyddat, växtlighet, historisk byggnad, flod och allt däremellan. I en nationalpark är allt skyddat.
Bästabästisen och jag besökte White Sands 2017, då var det fortfarande ett nationalmonument.
Platsen må heta vit sand men det är inte sand, det är gips. Vilket gör det mycket annorlunda att gå på.
Gipsen är mycket mer kompakt och därför lättare att gå på.
Den sjunker undan lite när man tar sig upp på doppen på dynen men väl uppe är det som att gå på asfalterad yta med mjuk tunn matta på.
Det är så otroligt häftigt att se alla de vita sanddynerna som försvinner i fjärran.
Ett måste när man besöker parken är solglasögon. Det kändes som om ögonen exploderade när jag tog av mig dem någon kort stund.
Sanden är otroligt vit!
Lite här och var finns det små buskar men annars är det mest bara vit sand så långt ögat når.
Gipsen ser på sina ställen ut som snödrivor och de får ofta ploga rent vägen som går till vissa delar av parken. Sanden driver igen vägen dagligen.
För några år sedan hittade man fotspår i marken i bortre ändan av parken. Fotspåren visade sig vara uppåt 23.000 år gamla! De tror att det är en vuxen och ett barn som lämnat spåren efter sig.
Så häftigt!
Ännu är inte den delen av parken öppen för allmänheten men det vore otroligt intressant att få se dem.
Men chansen att jag ska komma hit igen är inte stor.
White Sands Nationalpark ligger långt från precis allt i södra New Mexico. Det är ingen plats man råkar ha vägen förbi om man så säger.
Det finns bara en väg att välja när man ska hit och efter besöket får det inte vara för sent på dagen för då hinner man inte till någon större stad med motell innan det blir mörkt.
Men att jag åtminstone har fått besöka platsen en gång i mitt liv är stort.
Parken är helt fantastisk i sin vithet.
Det går att hyra pulkor och åka i backarna som om det vore snö. Det gjorde inte vi, vi nöjde oss med att vandra runt en stund solskenet.
Det är verkligen en häftigt plats.
Ett enormt militärområde omringar parken och vägen kan stängas av i en timma om de håller på med diverse tester av misiler och annat dyligt. Vi hade tur och råkade inte ut för detta.
Jag längtar ständigt tillbaka till White Sands. Det var en så annorlunda upplevelse med alla vita sanddynorna. Så häftigt att gå i gipsen och få en helt annan känsla än om det varit sand man gick i.
Jag hade gärna spenderat mer tid i parken.
Men som sagt, utan solglasögon hade det inte gått.
Kommentera