Så var det dags för min årliga mardröm, att besöka neurologen.
Ända sedan jag fick diagnosen MS 2007 har jag ogillat att åka på läkarbesök.
Jag har alltid känt mig som om ingen tror på att jag faktiskt har MS, att det är jag som kommit dit och sagt att; jag har MS, behandla mig!
Även den första neurologen jag träffade var jätteotrevlig och behandlade mig som skit.
Långt efteråt fick jag reda på att hon inte trodde jag hade MS, fast att det var hon som gav mig diagnosen!
Varför gjorde hon inget åt det istället för att titta på mig som om jag inte vatten värd?
Jag fasade för att träffa henne en gång om året.
Sedan hade jag några bra neurologer i några år. Nya rön gjorde att jag fick genomgå en ny utredning med ett nytt ryggmärgsvätske prov. Som när allt var över slutade med att de kom fram till att jag hade MS.
Sedan har det blivit ett par utredningar till varje gång jag fått ny neurolog. Vid ett besök satt läkaren och skrek åt mig att jag inte hade MS. Men ännu en utredning visade att jo, det var MS.
Nu var det dags för ett nytt besök med en ny läkare igen, så stressnivån var hög redan när jag vaknade.
Först fick jag träffa en sjukgymnast och en arbetsterapeut. Något jag fått göra med jämna mellanrum.
De ger mig massor av papper med mängder med frågor om hur jag mår just nu i olika situationer.
De är jättesvåra att svara på. Det finns inga enkla svar på alla.
Mår du 100% bra, är du ok, är du sämre, är du dåligare eller är du helt utslagen? Typ de svaren har jag att välja på.
Frågor om hur jag orkar genomföra dagliga saker som att tvätta mig och klä på mig, städa eller tex laga mat.
Frågor om har jag reagerar i sociala sammanhang och jag vet inte allt.
Jag är inte jättedålig men jag är sannerligen inte bra heller. Men samtidigt är jag inte mitt emellan heller. Känner mig som en simulant när jag svarar på alla frågor, sida upp och sida ner.
Jag får göra massor av övningar för balansen, hur jag går, stå med benen tätt ihop och blunda och jag vet inte allt.
Allt tog ett par timmar idag. Men de båda var jättegulliga och vänliga.
Sedan skulle jag träffa neurologen. Efter en kort genomgång med de båda terapeuterna kom han till slut.
Han var italienare och inte helt lätt att förstå ibland men hans diagnos var att mitt sjukdomstillstånd stod stilla och var inget att göra något åt.
Bara för att jag inte blir sämre betyder det inte att jag inte är sjuk. Det får jag ta som ett bra svar efter att han läst min journal.
Sist pratade jag med den översköterskan som var med när jag fick mitt besked och som sedan i flera år hade hand om frågorna på hur jag mår. Hon är jättegullig men var under en längre period sjukskriven och då fick jag andra och sedan ändrade de tillvägagångsättet för den sortens kontroller.
Hon har ett otroligt minne och kommer ihåg det mesta om mina problem fortfarande.
Hela besöket tog tre timmar och jag var lite lagom utmattad när jag till slut kunde hasa mig ut till bussen till Nässjö.
Det hade dragit ut så mycket på tiden, skulle egentligen bara ta halva tiden, att jag inte skulle hinna med den bokade närtrafiktaxin. Så det var bara att ringa till Taxi Storastorasyter, så hon fick göra en oplanerad körning.
Väl i Nässjö hade jag några ärenden som bara bökade då jag nu var jätteutmattad. Ville bara hem och lägga mig.
Efter att jag famlat runt på Kvantum, lyckade vid ett tillfälle slarva bort skannern, kunde jag till slut åka hem och lägga mig.
Nu är det ett år till nästa besök. Skönt det!
Undrar vem jag får träffa då? Dagens läkare hade tydligen jobbat länge på Neurologen men jag har aldrig träffat honom förut.
Kommentera