Så är den äntligen färdig!
När jag fick inbjudan till destinations bröllopet i Portugal så tänkte jag direkt att jag skulle brodera något. Det var i juli....
Jag hittade jättefin bild på brudparet, Parker, det närmaste jag har haft egna barn. Tog hand om honom och hans storebror i Florida för trettio år sedan.
Men jag hann inte brodera länge förrän jag kände att det här kommer att bli kämpigt.
Innan jag fick MS var allt så enkelt. Jag tittade på en bild och sedan broderade jag av den.
Ritade upp bilden på väven och plockade sedan ihop garn som passade och sedan sydde jag.
Så fungerar det inte längre.
Min hjärna har ändrats de senaste åren. Men jag tyckte att bilden inte var så krånglig. Men det var för mycket detaljer för att jag skulle klara det.
Sedan gjorde det inte saken bättre att det är så svårt att få tag i broderigarn numera. Jag får köpa stickegarn men de finns inte i så många nyanser som brodergarn gör.
Jag kämpade och kämpade med den men la den åt sidan flera gånger det senaste halvåret. Fanns annat som var roligare att göra.
Tog med den när jag var ute och reste. Då var jag TVUNGEN att jobba med den.
Till slut fick jag tvinga mig att göra den färdig. Det är bara lite över en vecka tills bröllopet.
Men den blir nog ingen bröllopspresent.
Jag blir så otroligt självmedveten när jag ska ge bort mina broderier. Kommer den duga?
Men så lyckades jag inte få till Emelys ögon. De tittar inte alls åt samma håll som på bilden jag sytt efter.
Kan jag verkligen med att ge den som en present?
Jag målade med både blyertspenna och tuschpennor för att få till nyanser och skiftningar. Inget blev bra.
Jag behåller den nog här hemma som minne av bröllopet.
Men ge bort? Nej, det vågar jag inte.
