Jag har aldrig varit ett fan av Will Ferrell. Finner inget roligt i hans stela och konstiga skådespel. Han är likadan i de få filmer jag sett med honom.
Så jag var väldigt avvaktande när det kom till att se fram emot hans film Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga.
Han är tack o lov ett fan av ESC, tack vare sin svenska fru, sedan 1999 då Charlotte Nilsson vann. Så filmen är tack o lov gjord med kärlek och inte av en skock oförstående amerikaner.
Det är inte så dålig som väntat. Mest tack vare underbara Rachel McAdams och all härlig Eurovisionmusik. Will är lika hemsk som väntat och jag har svårt att titta när fokus ligger på honom.
Den handlar om isländska Erick och Sigrit som är gruppen Fire Saga. De drömmer om att få tävla i ESC. Man får följa deras liv på Island och hur det kommer sig att de till slut får reprecentera Island. Inte den mest inspirerande delen av den alldeles för långa filmen, två timmar lång. Men inte så befarat dåligt som jag trott men jag skrattar inte.
Det blir bättre när de väl kommer till Edinburgh där finalen hålls. Men också mer obegriplig. Musiken är oftast helt kanon. Men att Rysslands konstiga operatango skulle vara storfavorit känns bara konstigt. Då alla andra sånger är bra och mycket väl skulle kunna vara med i ESC är sången Lion of Love bara konstig. Den ska säkert vara en parodi på de konstiga bidragen som funnits med genom åren men den känns bara så fel. Ryssen Alexander Lemtov är också väldigt konstig och jag har svårt att titta när han är i bild. Hoppade över en massa vid första titten. Lyckade titta mer när jag såg om filmen.
Filmens absoluta bästa moment är när Fire Sara i finalen byter ut sin sång med en otroligt fin ballad, Husavik. Hade jag sett filmen på bio hade jag blivit lika tagen som när Jenny Lind sjöng Never Enough i The Greatest Showman. Tårarna hade troligen runnit i floder. Nu blir jag bara lagom tagen. Verkligen inte samma sak att sitta hemma och titta på liten skärm.
Musiken är det som gör att jag trots tycker att filmen fungerar. Så länge Will då inte sjunger. För han sjunger lika stelt som han agerar och när han kommer in lite i Husavik blir det lite konstigt. Men annars är jag bara så imponerad över hur Molly Sandén sjunger. Det är hon som är Rachel McAdams sångröst. Fast här kallar hon sig av någon anledning My Marianne, sina mellannamn. Inte trodde jag att hon hade en sådan fantastisk pipa. Jisses i Husaviks slutton.
Song-a-longmedleyt med en skock riktiga Eurovisiondeltagare med bland annat John Lundvik och Loreen är också helt toppen. Salvador Sobral, Portugals vinnare, har en fin scen som gatumusikant.
Jag är inte med på det svenska bidraget. En amerikansk rap. Inte helt illa men verkligen inget Sverige någonsin skulle skicka.
Jag hade nog trots allt gillat filmen bättre om jag sett den på bio. Nu är den helt ok. Får inte samma fokus hemma som på bio. Slutet är också väldigt bra. Inte helt väntat. Så kan man stå ut med Will Ferrell så är filmen trots allt ganska charmig. Inte så illa som befarat.
Över till lite klagomål om hur Eurovision Song Contest verkligen utförs mot filmen.
Först. Finalen är i Scotland vilket betyder att Storbritannien har vunnit året innan. Ändå hånar de dem att de alltid kommer sist numera. Men det konstigaste är att programledarna inte är engelsktalande i grunden. Känns mycket konstigt. Men det driver väl med alla dåliga programledare som varit genom åren. Men känns bara väldigt fel här.
Sedan när får man se hur poäng fördelas i semifinalerna? Och strax därefter ropar de under spelad spänning upp när de ropar upp vilka som gått vidare. Borde var uppenbart då man sett dem få poäng.
Graham Norton, Storbritanniens mångåriga kommentator, pratar under sångerna. Lite roligt men känns väldigt udda.
Kul är dock att publikscenerna och vissa livescener är filmade under förra årets ESC i Israel. Och att de fått med hamsterhjul i sitt framträdande. Det är en klassiker från Ukrainas bidrag 2014.
