Jag hade tre platser jag ville besöka på vår resa, Atlanterhacavemen, Geiranger och Dalsnibba, världens högst belägna utsiktsplats över en fjord.
Jag hade stannat där uppe för trettio år sedan ch ville åka tillbaka.
Utsikten över Geiranger ä bedövande vacker.
Jag hade stannat där uppe för trettio år sedan ch ville åka tillbaka.
Utsikten över Geiranger ä bedövande vacker.
Den resan för länge sedan har jag ett kort när jag står halvvägs ner till fjorden, vid ett räcke.
Jag ville givetvis ha ett likadant kort.
Men den gången kom jag från motsatt håll. Vilket gjorde att jag nu blev lite osäker på exakt var det var.
Åkte förb en plats det kunde varit och "tvingade" Dan att vända om.
Vi tog lite kort men det kändes inte helt rätt.
Det var det inte. För när vi till slut kom upp till rätt plats kände jag igen mig.
Nöjd fick jag mina kort och vi kunde fortsätta kämpa upp genom hårnålskurvorna upp mot Dalsnibba.
Jag ville givetvis ha ett likadant kort.
Men den gången kom jag från motsatt håll. Vilket gjorde att jag nu blev lite osäker på exakt var det var.
Åkte förb en plats det kunde varit och "tvingade" Dan att vända om.
Vi tog lite kort men det kändes inte helt rätt.
Det var det inte. För när vi till slut kom upp till rätt plats kände jag igen mig.
Nöjd fick jag mina kort och vi kunde fortsätta kämpa upp genom hårnålskurvorna upp mot Dalsnibba.
Jag var först ambivalent om vi skulle åka upp till Dalsnibba. Det låg moln om toppen när vi lämnade hotellet men när vi äntligen kom upp till infarten hade de försvunnit.
Vi betalade glatt, nåja, 350 norska kronor och kämpade oss upp mot toppen.
Halvvägs började jag hosta, det kändes som om det bubblade i len lunga och när vi kom upp till toppen, på 1500 meters höjd, så började jag må illa. Jag klarar verkligen inte höga höjder.
Det enda jag kunde glädja mig över var att jag inte var Pine's Peak, Colorado, 4300 meters höjd-dålig.
Men bra kände jag mig inte. Dan hade tack o lov inga problem.
Vi betalade glatt, nåja, 350 norska kronor och kämpade oss upp mot toppen.
Halvvägs började jag hosta, det kändes som om det bubblade i len lunga och när vi kom upp till toppen, på 1500 meters höjd, så började jag må illa. Jag klarar verkligen inte höga höjder.
Det enda jag kunde glädja mig över var att jag inte var Pine's Peak, Colorado, 4300 meters höjd-dålig.
Men bra kände jag mig inte. Dan hade tack o lov inga problem.
Det var inga moln runt toppen men dimman låg tjock över fjorden så den syntes inte. Men det gjorde inget för utsikten över de omgivande bergen med den gröna dalen eme var ändå bedövande vacker.
Vi traskade runt och tittade överallt. Dan fascinerades över att se hur bilarna klrde upp på den slingrande vägen långt nedanför oss.
Vi traskade runt och tittade överallt. Dan fascinerades över att se hur bilarna klrde upp på den slingrande vägen långt nedanför oss.
Det var snö runt parkeringen och byggnaden med fik och butik. Inget av detta fanns för trettio år sedan. Då var det bara en stor grusplan utan räcke.
Jag kravlade med ner och ut på den gryniga snön. Inte smidigt i sommarsandaler om jag så säger men till slut lyckades jag.
Dan stannade kvar uppe vid bilen så jag fick bevandra om hjälp för att få lite bilder där jag stod i snön. Men jag vågade inte hitta på några större rörelser. Ville ju inte trilla.
Jag kravlade med ner och ut på den gryniga snön. Inte smidigt i sommarsandaler om jag så säger men till slut lyckades jag.
Dan stannade kvar uppe vid bilen så jag fick bevandra om hjälp för att få lite bilder där jag stod i snön. Men jag vågade inte hitta på några större rörelser. Ville ju inte trilla.
Vi hade under kvällen funderat ut hur vi skulle åka hemåt. Vi hade två vägval och bestämde oss till slut för Lillehammer och sedan in till Sverige vid Charlottenberg.
Så när vi var färdiga med sista stoppet tog vi oss sakta, sakta ner för den branta slingrande vägen.
Ville inte bränna upp bromsarna. Vi hade långt hem.
Dan tyckte det var lagom obehagligt både upp ch ner för vägen.
Till slut kom vi ner till rätta vägen.
Puh! Vi hade klarat oss ner men det stank om bromsarna genom det öppna bilfönstret.
Så när vi var färdiga med sista stoppet tog vi oss sakta, sakta ner för den branta slingrande vägen.
Ville inte bränna upp bromsarna. Vi hade långt hem.
Dan tyckte det var lagom obehagligt både upp ch ner för vägen.
Till slut kom vi ner till rätta vägen.
Puh! Vi hade klarat oss ner men det stank om bromsarna genom det öppna bilfönstret.
Kommentera