En systerdotter kom på besök för att kunna skriva sin CV då hon skulle söka nytt jobb.
Det fick mig att tänka på när jag sökte jobb och skrev ett personligt brev, som det kallades på den tiden, senast eller ens överhuvudtaget.
Som busschaufför har man väl förspänt när man byter förtag pga förlorad upphandling. Det är bara att lämna in en lapp med dina personliga uppgifter så får du jobb på bussföretaget som vunnit. Det finns inte chaufförer så det räcker till så man är garanterad jobb även om du redan fått sparken från företaget. Jo, det hände när Arriva tog över Swebus linjer. En kollega fick parken från Arriva och började jobba hos oss på Swebus och när sedan Arriva sökte chaufförer så tvingades de antsälla honom igen.
Jag hoppade mellan två Linjebuss, två Swebus och Arriva hur lätt som helst.
Senaste gången jag lämnade in alla mina papper dvs betyg, referenser och personligt brev, var på Linjebuss 1994 men då hade jag redan jobbat där flera månader! De ville av någon anledning ha dem då.
När jag kom hem från min tid som au pair i Florida februari samma år gick jag till Linjebuss och sökte jobb. De skrev ner mina uppgifter och skulle höra av sig.
Två månader senare ringde en trafikledare på Linjebuss och sa att han hittat mitt namn på en lapp och undrade om jag kunde komma. Åkte dit direkt.
Trodde det skulle bli en jobbintervju men väl där ropade de på en chaufför och frågade honom om han kunde ta en tur med mig för att se hur jag körde.
Vi tog en kort tur runt Solåsen och sedan åkte vi tillbaka till garaget. Lille-Kålle, som han kallades, sa att hon körde jättebra. Då fick jag en förarväska och så sa de, där har du bussen ut och kör linje 30. Det vill säga, utan någon utbildning som helst, bara ett förarkörkort, så fick jag köra i linjetrafik. Lille-Kålle var med som lärare.
Linje 30 gick på den tiden Jönköping-Tenhult-Huskvarna-Kaxholmen. Jag förlorade lite tid till Tenhult men det tog jag igen till Huskvarna. Lille-Kålle var mycket imponerad.
Dagen därpå körde jag ett varv till Gränna själv.
Första varvet var min lärare med men när vi kom till Huskvarna på andra varvet hoppade han av och gick och besökte en kompis medan jag körde till Gränna. Hoppade på när jag kom tillbaka till Huskvarna på tillbakavägen. Jag var lite nervös till en början men allt gick utan problem trots att det var första gången jag körde ledvagn dvs buss med dragspel på mitten.
Det är vad jag kallar utbildning! Rakt på bara!
När jag fick jobb på Blomsterlandet 1989 blev det heller inte ett vanligt jobbsökande.
Eurostop, numera M2 Center, höll på att byggas och alla företag som skulle inhysas där när det väl blev klart hade stor träff på arbetsförmedlingen.
Först pratade de gemensamt och sedan delade de upp sig och man fick gå till det företaget där man ville söka jobb.
Kommer ihåg att jag hade en blommig klänning på mig och att de tykte det var mycket passande. De blev imponderade av mig, det vet jag för det sa de, och ville anställa mig men kunde inte erbjuda något annat än halvtid. Det gjorde att jag först tackade nej men de var på mig igen och till slut tackade jag ja.
Det dröjde till november, anställningsintervjun var i maj, innan bygget till slut var färdigt, nästan. Vi hade till en början ingen ytterdörr. Det dröjde sedan till nästa sommar innan jag jobbade halvtid men bara några månader innan det blev heltid. Till en början hade vi så mycket att göra att vi jobbade mer än heltid.
När jag tänker efter så jag har egentligen nästan aldrig sökt jobb på tradionellt sätt. Dvs när man skickar in jobb som ligger ute för ansökan. Utan de jobb jag fått har jag fått genom kontakter eller som jag fick Blomsterlandet och som bussförare.
Mitt första jobb på Ekströms Garn har jag inget minne av att jag skickade in några papper till. Är visserligen otroligt länge sedan jag jobbade där. Vi talar en lång bit över trettio år. Det var nog mer så att arbetsförmedligen skickade dit mig för anställningsintervju. När jag var där träffade jag på en kompis till kusinvitamin som jobbade där och tack vare henne fick jag jobbet.
Likadant var det när jag fick jobbet på Autotransit. Där jobbade just nämnda kusin.
Jobbet på demensboendet i Wilhelmsro sköttes också genom arbetsförmedlingen. Man åkte på allmän jobbträff och fyllde i lite blanketter och sedan kontaktade de mig.
Skulle jag tvingas söka jobb idag så skulle jag behöva en massa hjälp. För när jag senast sökte jobb fanns det inget som hette CV. Har ingen aning om hur jag skulle skriva en sådan.
Jag hoppas verkligen inte att jag någonsin behöver lär mig det heller. Inte för att jag inte vill jobba utan för att jag inte orkar med det pga min MS.
