Jag ska få gå på bröllop nästa år!
Inte var som helst utan i Portugal!
Det närmaste jag någonsin kommit till ha egna barn är grabbarna som jag tog hand om i Orlando när jag var au pair 1993-94. Den yngste grabben Parke, som nu kommit upp i den höga åldern av 37 år, ska gifta sig med sin urgulliga Emelie i Portugal nästa år.
De förlovade sig för två år sedan tror jag det är och mycket ovanligt för att vara amerikaner, så gifte de sig inte inom ett efter förlovningen.
De hade en stor förlovningsfest och Emelie har länge tittat på brudklänningar men något bröllopsdatum har det inte pratats om.
Men så skrev hans "kära" mor på en inlägg jag gjort om USA på Facebook att Parker ska gifta sig och han behöver min mailadress. Som hon har, jag har haft samma adress i över tjugo år, men som hon troligen inte fattar hur man tar fram.
Detta gjorde att jag skickade ett privat meddelande till Parker och grattulerade till det kommande bröllopet.
Han blev inte överdrivet glad över att hans mor avslöjat deras planer. Han hade tänkt överaska mig med en inbjudan.
Det ska hållas någonstans i Portugal i april nästa år.
Jag har för mig att Emelies släkt är från Portugal.
Jag är tacksam över att det inte blir i Orlando, Florida. För då hade jag fått bo hos hans mor och vara helt beroende av denna hispiga och för det mesta mycket otrevliga människa.
Eftersom jag inte kan köra bil och det knappt inte går att ta sig runt Florida utan bil, så hade jag blivit helt i händerna på henne.
Vilket hade gjort att jag troligen mest hade blivit fast i deras hus. Stort och härligt med både egen pool och tillgång till sjö. Men i övrigt ligger det tämligen långt från allt. Hade blivit svårt att ta mig någonstans.
Jag har hela tiden, sedan jag åkte hem i förtid 1994, hållit kontakten med Parker och hans storebror Mark.
Numera är det ju lättare med sociala medier och diverse appar. Jag har sett dem växa upp och sett dem bli bra män, trots deras mor.
Mark har haft det kämpigt men mår mycket bättre nu. Han är mer innåtbunden och blyg än den utåtriktade och sociale Parker.
Parker har utbildat sig till advokat och har nu egen firma. Han håller också på och skriver musik vid sidan om. Han finns på Spotify, hans artistnamn är P.Lan.
Inte min musiksmak någonstans, mycket rap, men jag är så glad att han äntligen satsat mer på musiken, något han hållit på med sedan han var tonåring.
Emelie träffade jag när systerdotter och jag var i Florida 2020. Hon är rätt så mycket yngre än Parker men jättegullig och mysig. Så glad att han hittat henne.
De umgås mycket med hennes familj, som verkar stabilare än hans egen. Hans far är lugnet själv men som sagt, hans mor är en annan femma.
Jag vet inte ännu var bröllopet ska hållas i Portugal. Det kommer med inbjudan. Men var det än kommer att vara så kommer jag att åka dit!
Så nu blir det till att inhandla kläder till bröllopet. Minst två stycken, troligen tre klänningar.
Amerikanarna har ju en rehearsel dinner, övningsmiddag, kvällen före bröllopet. Vilket jag tycker är så otroligt konstig sed.
Frågade en gång varför och svaret jag fick, var att det var för att gästerna skulle lära känna varandra innan själva bröllopet. Känns onödigt.
De brukar ha tal även under den middagen, vilket betyder att jag måste hålla två tal och de måste vara olika.
Håller jag inget ta kommer Charlie säkert gnälla men hon kommer säkert gnälla även om jag håller tal. Får hålla avstånd till henne. Men det lär nog inte bli svårt då hon säkert måste vara i händelsernas centrum hela tiden.
Jag tvivlade aldrig över att jag inte skulle bli bjuden på bröllopet.
Sist jag träffade Parker berättade hur stor del jag varit i hans liv och att jag haft inverkan på hur han blivit som vuxen. Började nästan gråta när han sa det.
Jag hoppas verkligen att Emelie och han kan komma till New York när jag är där i september.
Ser så fram emot att träffa dem igen.
