Efter mitt musiebesök åkte jag buss bort till Kungsträdgården och promenerade bort till Mr Cake för att äta deras sanslöst goda pancakes till lunch.
Jag var rätt dimmig i huvudet när jag kom dit men tänkte att det är nog för att jag inte ätit på ett tag.
Men jag sedan gick mot Sergelstorg och tunnelbanan för ytterligare ett musiebesök blev jag jättedålig.
Yr, illamående, skakig i kroppen och allra värst, helt svimmfärdig. Det var så svarta prickar dansade i kanten på ögonen.
Jag höll på att ramla ihop bland allt folket.
Att ta mig till tunnelbanan var inte att tänka på!
Så här dåligt har jag inte mått sedan de hemska dagarna i New York för två år sedan och då var det en annan sorts utmattning.
Direkt bestämde jag mig för att försöka ta mig bort till Filmstaden på Hötorget.
Kollade upp vilken film som skulle börja närmast, blev Ballerina.
Jag höll knappt inte att ta mig dig och då är det inte ens femhundra meter mellan Mr Cake och biografen.
Jag fick gå längs med husväggarna för att ha något att stötta mig på om jag skulle börja falla omkull.
Helst ville jag bara falla ihop och ge upp.
Det går inte att beskriva hur gräsligt det är att bli så här utmattad.
Minsta lilla steg kräver otroligt mycket enerig och folk kan nog uppfatta mig som berusad.
Lyckades ta mig upp till foajén i ändan på den långa trappan.
Köpte popcorn och satte mig ner en stund innan jag hasade mig upp till salongen.
Såg Ballerina för några dagar sedan och den är mycket underhållande men jag hade svårt att koncentrerar mig och hålla ögonen öppna.
Några gånger domnade jag bort någon kort stund. Jag sover inte, hör allt som händer runt omkring mig, men är inte heller vaken.
Kände mig något bättre när filmen var slut och hann med några korta ärenden innan nästa film började.
Dangerous Animals var med på mitt besöksschema under mina tre dagar i Stockholm.
När jag väntade på att den skulle börja ringde min allra kramgoaste syssling och undrade hur det var med faster.
Vi pratade en stund och kände mig bättre när jag fått prata av mig lite.
Blir så otroligt deppig och psykiskt dålig när utmattningen sätter in, speciellt när jag är ute och reser. Då vill jag uppleva massor, inte går runt i ett töcken av utmattning.
När den australienska skräckfilmen var slut kände jag mig mycket bättre.
Hade lyckats slappna av under filmen, trots att det satt en grupp människor en bit bort och pratade sig igenom hela filmen.
Men de hördes inte i actionscenerna för då var ljudet helt sanslöst häftigt. Kändes i hela kroppen. Så härligt!
Efter filmen letade jag efter någonstans att äta och efter att ha gått längs med Drottninggatan över till Andra Långatan i Gamla Stan bland alla truister så hamnade jag på Stockhoms äldsta café, Sundbergs Konditori. Det öppnade redan 1785.
Först låg det där Åhléns ligger nu vid Sergelstorg men flyttade till sin nuvarande plats på Järntorget 1793.
Här åt jag en god lasagne innan jag tog tunnelbanan tillbaka "hem".
Sysslingen är hade något jobbrelaterat ikväll och kommer hem sent. Tack o lov att vi hann prata en massa igårkväll när hon kom hem.
Vi pratade så länge att hon inte fick mycket sömn. Vi glömde bort tiden.
Maken i huset spelar gitarr i en grupp som kallar sin musik för hård pop.
De har samlats och spelat ihop sedan 2018 men bara haft en spelning ute bland folk.
Synd det för de är rikgit bra.
Det är ett rejält gung i huset.
Jag sitter på övervåningen och bloggar och de spelar i ett litet rum intill det större rummet där min säng står.
Så att gå att lägga sig är inte att tänka på men som jag mått idag så skulle jag nog kunne somna trots den höga ljudnivån.
Trevligt avslut på en dag som blandat helt ok med avgrundsmörker.
Tyckte inte jag gjorde så mycket ansträngande saker igår, hade det väldigt lugnt när jag gick längs med Nacka strandpromenad men min MS tyckte tydligen att jag övergjort det mesta och satte stopp för vidare upptäckande under dagen.
Tur att jag kan smyga in på en biograf och få komma in i en annan värld i biomörkret.
Tur att jag kan smyga in på en biograf och få komma in i en annan värld i biomörkret.
