Idag kunde jag äntligen gå fram till Kyrkogården och titta på den nya fina plaketten.
Nu står deras namn ihop på stenen vid askgravlunden. Eftersom ingen begravdes mellan mor och fars begravningar så sitter deras urnor bredvid varandra också. Det känns så rätt.
När mamma somnade in hade de varit gifta över 61 år eller som far sagt, 61 år och sex månader.
Han pratade ofta om hur ledsen han var, när mamma tvingades flytta in på hem, att de inte hunnit bo 60 år tillsammans utan "bara" 59 år och sex månader.
Nu är de tillsammans för evigt i himmelen och jag hoppas att de tittar ner över sin familj och håller en vakande hand oss.
Jag saknar er.
