Det finns ensam och så finns det allena.
Tiden går så fort.
Det är redan sju år sedan jag var i Nordirland med en systerdotter och hennes kompis.
Det blev en vecka med många härliga upplevelser och många skratt.
Men bäst var de nästan två timmarna då jag var helt ensam och då menar jag HELT ensam!
Systerdottern och hennes kompis ville bestiga en av Mournemountains toppar.
Jag visste att jag inte skulle klara att följa med ända upp till toppen men en liten bit tyckte jag att jag borde klara.
Nu blev den kortare än jag hoppats på men det var inte för att jag inte orkade. Utan det var vädret som gjorde att jag fick soppatorsk mycket tidigare än beräknat.
Det ömsom regnade och haglade och så sken solen lite också.
Vid ett tillfälle haglade det så mycket att vi fick försöka skydd längs en mur.
Stigen var ibland bara att hoppa på stora stenar.
Vilket inte var lätt då glasögonen immade igen hela tiden och gjorde att jag inget såg och blev helt yr i mössan.
Så jag vände ner för att gå tillbaka till den lilla stugan med café vid parkeringen.
Men när jag kom tillbaka ner till vägen, ok, väg är väl att ta i, två hjulspår på en mycket stenig terräng som efter ett tag blev en stig, så sken solen och allt kändes helt plötsligt ganska så underbart. Trots att skorna var genomblöta och vattnet från håret rann innanför kragen på jackan och längs med ryggen.
Jag bestämde mig för att vandra en bit på den knaggliga och ödsliga vägen.
Uppe på berget kunde jag se mina två medresenärer kämpa upp mot toppen.
Vägen alternativ stigen gick nere i en dalgång mellan två av de sju bergen.
Jag hann inte gå länge innan jag fylldes av ett inre lugn.
Jag såg inte en människa så långt ögat nådde i dalgången.
Allt kändes helt plötsligt helt underbart.
Det gjorde inget att det kom korta regnskurar med jämna mellanrum att jag ibland fick ta mig över, ok, igenom diverse bäckar som korsade vägen.
Helt plötsligt fick jag se två äldre herrar som kom gåendes mot mig.
När vi till slut nådde varandra så sa jag hej och frågade om någon av dem kunde ta kort på mig.
Under tystnad gjorde en av dem det. Sedan sa han, bra väder att vandra i och sedan fortsatte de i motsatt riktning.
Mötet kändes helt surrealistiskt men jag blev så glad att jag fick ett par riktigt bra kort på mig där jag vandrade i min ensamhet.
När jag kommit en bra bit in i dalgången vände jag tillbaka mot caféet.
Men jag hade kunnat gå ännu längre. Det var en helt underbar upplevelse som jag fortfarande kan känna inom mig.
Den stillheten och det lugnet jag kände där och då i total ensamhet var bortom fantastiskt.
Jag skulle gärna ge mig ut på en sådan vandring igen.
Att det redan gått sju år sedan 26 april 2018 känns helt otroligt. Jag var ju nyss där!
Två timmar efter att jag lämnat mina reskompisar var jag tillbaka ner till bilen.
Jag körde upp den till parkeringen bredvid fiket, enda gången jag kört med högerstyd bil, bytte om och gick sedan in påfiket för värmande te och scones.
Det var underbart att sitta där vid den sprakande brasan, prata med andra besökare och bara må så underbart efter vandringen total ensamhet.
Ett par timmar som varit helt magiska och jag är så lycklig att jag gick vänster när jag kom ner till vägen och inte höger och bort till caféet.
Efter ca en halvtimma kom systerdotter och kompisen efter att ha varit uppe på toppen och vänt.
Lika glada de.
Vi hade alla tre haft några härliga timmar.
En underbar dag.
Kommentera