Jag kan få gröna växter att växa och bli hur stora som helst men blommande blommor är det värre med.
Men i år har pelargonerna fått fnatt efter att jag planterade om dem. Jösses, vad de växter!
Jag fick min första pelargon, en Mårbacka, av faster när jag flyttade hem ifrån Göteborg.
Vilket är tjugotvå år sedan nu.
Den lever fortfarande men har under många år varit liten och klen. Det kvittar hur jag har gjort så har den inte blivit större än några få magra grenar.
Men i år har den blivit tjock och kraftig och full med knoppar.
Även de andra två pelargonerna har växt som bara den.
Den fjärde, som redan blommar, planterade jag om förra sensommaren då en av hyresvärdinnans enorma pelargoner hade blåst ner och flera grenar hade gått sönder.
Den var så grön och kraftig efter att jag planerat grenarna att den fått stå i söderfönstret på kontoret hela vintern.
Varje år på hösten så ställer jag ner dem i källaren för vinterförvaring och sedan plockar jag upp dem i februari-mars och planterar om. Det gör även hyresvärdinnan med sina utepelargoner.
Men aldrig har mina blivit något att skryta över. Inte ens om jag ställt ut dem.
Blommar ja, men knappt inga nya grenar.
I år står tydligen alla stjärnorna rätt, för helt plötsligt så är det nya små blad och kvistar långt ner vid rötterna istället för bara nya blad i toppen.
De växer så de knakar och snart kommer de många knopparna slå ut.
Jag är helt överlycklig men jag undrar verkligen varför?
Men det är otroligt att fasters pelargon överlevt så länge. Nu är den viktigare än någonsin när faster börjar gå mot sin sista färd.
Kommentera