Vi är tre stammis på Filmstaden i Jönköping.
Mona, Fred och jag.
När Fred, genom intervjun på Filmstadens hemsida, fick reda på att jag då hade varit på bio över hundra gånger 2022, verkade han få en knäpp. Han är en mycket udda, jättetrevlig men udda, herre.
Han skulle slå mig och jösses gjorde han det!
2023 var jag på bio 170 gånger men var lämnad i dammet av alla Freds biobesök.
Han var på bio hela 298 gånger, såg bland annat Barbie arton gånger och Andra Chansen sju.
Sedan tog det tydligen slut för sedan dess har jag inte sett honom många gånger. I år bara en gång hittills.
Mona är en helt annan sorts biobesökare än Fred och jag. Hon för ingen statistik och har noll koll på hur många filmer hon sett.
Hon går så ofta hon kan och jag skulle tro att hon, nu när Fred har lugnat ner sig, är den som ser flest filmer av oss.
Det dröjde länge innan jag lärde känna henne.
Det är säkert över tio år sedan jag började känna igen, mest tack vare att hon går med krycka. Annars gör hon inget väsen av sig. Hon började sakta men säkert säga hej när vi sågs, tack vare att personalen talade om att vi var stammisar.
Men under de senaste par åren har vi pratat mer och mer.
Det började när jag hoppade på kryckor 2023.
Sedan dess har vi pratat mer och mer när vi träffas.
Förra veckan hade vi båda gott om tid innan filmen skulle börja och då blev vi sittande och prata.
Jag vet inte hur gammal hon kan vara men är väl runt min ålder.
Hon har samma problem som jag, dvs att komma ihåg alla filmer vi sett.
De som sticker ut, de som verkligen är fantastiska och de som är sanslöst dåliga kommer vi ihåg. Resten är lite dimmigt. Blir lätt så när man ser så många filmer som vi gör.
Hade jag inte min statistik med bilder på alla filmer jag sett och bilderna jag tar varje gång jag går på bio för att lägga ut på Instagram, så skulle jag inte komma ihåg knappt något jag sett.
Hon berättade att hon bodde i Stockholm skulle hon gå ännu mera på bio. Hon ser det mesta som kommer.
Missar i stort sett bara det som bara går på eftermiddagarna, när hon jobbar.
Det är så roligt att prata med någon som är lika närdig som jag.
Det finns ju inga i min närhet som jag kan diskutera film med i den mängden.
Så vi pratade på i massor av film och lite privat också.
Hon är också ensamstående.
Så vi har några gemensamma nämnare.
Nu när jag lärt känna henne är hon öppen och pratsam men det tog som sagt några år.
Hon är mer typen av att försvinna in i biomörkret direkt än, som jag, stå och prata med personal och andra besökare.
Men nu har hon öppnat upp och det är jätteroligt.
Kommentera