När corona slog till så upphörde bönestunden en gång i månaden.
Jag saknade de samlingarna när vi samlades hemma hos varandra för en stunds trevlig samvaro och bön.
Nu har de uppstått igen, tack o lov, men i annan form.
Nu samlas vi i missionskyrkan istället. Det är pastorn som håller i det hela och vi sitter lite lagom utspridda.
Första gångerna satt vi långt ifrån varandra i kyrksalen men det kändes inte riktigt bra. Så när vår nya härliga pastor hade satt stolar i en ring i en mycket mindre sal kändes det mycket bättre. Blev mer intimt och alla kunde höra vad som sas.
Vi sjöng lite och så tog vi upp diverse böneämnen. Vi ber för sjuka och behövande i vår närhet.
Jag kanske inte är så jättereliogös men jag känner alltid att Gud är med som ett stöd i livet. Jag kanske inte går till kyrkan så ofta men bönestunden vill jag inte missa. Då känner jag mig närmare Jesus. Jag gillar verkligen den där lilla stunden av inre ro.
Ibland poppar in sång upp i mitt inre som jag bara måste få ut. Igår var det Vi Sitter Ner I Ringen. Även om nu vi inte kunde hålla varandra i hand så kändes det som om den passade.
Kommentera