Så blev det då till att se Su Upp För Jönssonligan på teve. Jag gjorde allt jag kunde för att få till lite biokänsla. Poppade popcorn och hällde upp coca cola och släkte ner i rummet.
Det börjar bra med en härlig stöt. Allt verkar mycket lovande.
Sedan gör filmen en jättedipp när Vanhedens, Harrys och Doris liv presenteras. Här finns inga liknelser med originalfilmerna. Ännu djupar dipp blir det när det läggs upp för nästa stora stöt. Huvudet åker ner i mobilen ett par gånger.
Men när de så småningom kommer igång med nästa stöt dras jag in i filmen igen och blir så där lite lagom lycklig. I de tre stötar som görs använder de sig av sånger och musikstycken på ett mycket smart sätt. Jag rycks med i tempot.
Hade jag sett den på bio hade jag lyckligt flugit ut ur salongen nu nöjde jag mig med några blandade småhopp.
I det stora hela gillar jag filmen väldigt mycket. Henrik Dorsin är jättebra som Sickan, förlåt, Charles-Ingvar. David Sundin, Anders "Ankan" Johansson och Hedda Stiernsted är helt ointressanta som individer men funkar bra som grupp och stöd till Sickan.
Skurkarna är allt från tämligen grå till helt knasiga. Scenografin är helt underbar men jag undrar när filmen utspelar sig. All säkerhetsutrustning, monitorer, telefoner och radioapparater ger en känsla av tidigt 50-tal men de har tidiga mobiltelefoner och bilarna är nya. Är lite störande till en början. Men sedan vänjer jag mig.
Filmen är mer otroligt mysig än jätterolig och den gör mig lycklig. Hade helst sett den på bio men den funkar bra här hemma också. Framförallt kan jag ju se den hur många gånger jag vill då jag har Cmore tack vare hockeyn.
Musiken är helt underbra. Bara måste älska finsk tango och dansk gammal schlagerdänga och så kan jag ju inte annat än älska Vanhedens lilla söta kattungen Klockan.
Så, har du Cmore, se den!
Kommentera