Jag har ett jättestort behov av att vara ensam.
Jag älskar att träffa och prata med folk men efter ett tag måste jag få vara för mig själv ett tag.
Det är som om alla jag träffar lämnar ett blåmärke på själen och jag måste hålla mig undan tills jag läkt.
Så har det alltid varit. Enda sedan jag var liten.
Det har varit ganska så mycket på den senaste tiden och inte blir det mindre under de närmaste veckorna. Det är mycket nu.
Så när jag får en dag då jag kan hålla mig för mig själv så griper jag den med båda händerna.
Jag måste få återhämta mig. Komma i rätt balans igen.
Sedan hjälper det heller inte att utöver behovet av ensamhet då och då att ha MS.
Då blir jag helt utmattad också inte bara trött i själen. Det blir liksom en dubbelmacka.
Jag vill bara vara hemma och ta det lugnt, blir mycket sittande vid datorn. Kan stänga av yttervärlden då.
Bara sitta och surfa på allt och ingenting. Skärma av mig från allt och sakta läka.
Men jag vill inte vara ensam för länge. Efter några dagar i stillhet här hemma så behöver jag komma ut och träffa folk igen. Få nya intryck och inspiration.
Ensamheten är bara skön om jag får bryta av den lite då och då.
Jag är så mycket. Jag älskar att vara ensam men jag gillar också skarpt att träffa folk.
Jag avskyr när folk tar i mig men jag älskar att kramas.
Känner mig lite schizofrenisk ibland. Sådan dubbelnatur.
Men just nu är jag inne i fasten av att vilja vara för mig själv.
Bara va, inte behöva agera med andra, utan bara sitta här hemma och ha det lugnt och skönt. Så som Ferdinand säger när han sitter under sin korkek.
Så idag vill jag vara Ferdinand!
Kommentera