En av de häftigare platser vi besökte under den senaste USA-resan, var White Sands National Monument, New Mexico.
Den vita sanden är inte sand, utan gips. Den ser precis ut som sand men när man går i den märker man skillnaden. Den är lite lös som vanlig san när man går upp längs med dynen, och väl uppe på toppen är den hård. Den känns heller inte speciellt varm. Den var en ganska så konstig känsla att gå på det nästan helt kompakta underlaget. Normalt upplöses gips av vatten och rinner ut i havet. Men dalgången som är helt omgiven av berg, har inget utlopp, utan vattnet sjunker igenom dynerna eller samlas i ytliga vattensamlingar som ångar bort.
Nationalmonumentet är helt omgärdat av två militärbaser. Här testar armén bla misiler.
Sanden är inte helt kritvit, men i det starka solksenet upplever man som om det vore det. Att titta utan solglasögon är näst intill omöjligt. När jag tog av mig mina, kändes det som om ögonen skulle explodera.
Vi vandrade lite bland dynerna, men körde mest på vägen som ringlar sig inne i parken. Det syns överallt hur de har fått ploga vägen ren från sand. Halvvägs inne i parken upphör vägbeläggningen och man kör på den hårt packade sanden. De få dagar det regnar här måste det vara omöjligt att vara här. Sanden måste bli hur geggig som helst.
Förundrat går och åker vi runt i parken. Den är så udda från allt jag har sett att jag blir helt överlycklig. Det är så häftigt att se alla dynerna försvinna i fjärran. Parken ligger inte precis vid allfarväg, rätt långt från allt om man så säger. Men skulle man ha vägarna nästan förbi här, då bara SKA man åka hit. Så väl värd ett besök. Det går att hyra pulkor och åka på dynerna, vilket vi inte gjorde. Det var häftigt nog att gå på dem.
Jag ger parken en klar femma!
Kommentera