Har har aldrig gillat att tala med folk i telefonen.
Det är något att med att inte se den jag talar med.
Jag har kunnat skjuta på samtal hur länge som helst förr.
När jag letade efter någonstans att bo i Jönköping när jag var tjugo så fick pappa ringa och fråga några i bygden som hade hyreshus i Jönköping om de hade någon ledig lägenhet.
Jag fick mer eller mindre panik om jag skulle ringa till något när jag var yngre.
Kan fortfarande skjuta på det men hur lnge som helst gå ju inte.
Men nu kan jag inte längre sitta där och tänka att jag ringer i morgon eller någon annan dag längre.
Nu när jag blivit så engagerad i både hembygdsföreningen och missionskyrkan så kommer det tillsammans med massor telefontid.
Det är många personer som ska ringas till höger och vänster mest hela tiden.
Det är bara att bita i det sura äpplet och ringa. Någon annan kommer inte att göra det och samtalen måste oftast ske med en gång.
Det går lättare med åldern men jag tycker fortfarande inte om det.
Jag vill SE den jag talar med.
Men det går ju inte alltid att skicka meddelanden utan många gånger måste jag ringa.
Är det mycket som ska avhandlas går det smidigare med samtal och ibland funkar det ju inte alls med att skicka sms. Man måste prata med folk direkt.
Så därför får jag lyfta upp telefonen och ringa.
Så är det bara!
Kommentera